Efter gårdagskvällens spingande i ekorrhjulet, har det fortsatt under natten, fast jag sov. Men när jag vaknade så var det där igen. Inget känns riktigt bra och snön utanför mitt fönster tycks håna mig.

Det blikr väl en av dessa dagar, som vi alla har mer eller mindre av.

Det blir att spotta i händerna, dock i medvind, och få den fastfrusna ändanur stolen och slita på, både här och annanstans.

//Zkrivaren

Ibland blir allt som ett ekorrhjul, man går och går och hjulet snurrar. Men inte kommer man någonstans. Så är det i min skalle just nu, tomt sånär som huvudvärk, och en begynnande ledsamhet, som jag inte vill ha. Det är mycket ensamheten som påverkar mig igen, och det blir värre för varje gång.

Innebär det att jag måste bli en desperat sökande efter en dam? Då blir jag gärna det! :-)

Nu funderar jag på sängen. Tänk att ha någon där, någon man somnar med, och vaknar tillsammans med på morgonen. Suck o godnatt!

Lev väl!

Del 2

För er som inte läst Del 1...

http://zkrivaren.bloggagratis.se/2009/02/18/1404393-den-bedovandes-varld/

Efter ett antal dagar fick jag då sett till att han kom in i dusch och fått bytt kläder... det var ganska lugnt och han behövde hjälp att komma till banken. Vi åkte därifrån och färden till stan blev en avstickare genom ölhyllan, dock inte systemet som jag såg till att vi var långt ifrån. Dagen slutade som vanligt, men några timmars frist fick han. Förstod då att det tog på all hans kraft att hålla sig ovanför ytan... han var helt utmattad.

När vi kom hem till honom igen ville jag ha svar på frågan om han skulle bli arg på mig om jag såg det gick över gränsen, vilken det nu är... arg om jag körde honom till sjukhus eller skicka efter ambulans. Fick då svaret, gör det, jag ska in. Egentligen skulle jag gjort första dagen då jag fick se...

Har efterhand fått reda på att han är professionell alkoholist, det har han erkänt själv... så medveten är han. Han har varit på x-antal behandlingar. Han tar mediciner mot ep. Har också frågat om han känner skillnad å vad som är vad... det vet han inte. Han tror han får...

Under tid han varit hemma har han på något vis ändå lyckats fixa saker för att få ordning i sin lya, så han verkar ha närvaro att ordna så det kommer folk dit och hjälper.  Han har närvaro att höra av sig då han vet att jag sökt honom. Men jag har beslutat att inte oroa mig, jag tänker... innan jag kom in i hans liv så klarade han sig. Han vet han kan ringa om det är något och att jag finns, som medmänniska.

Jag har frågat honom om han är medveten om att alkohol kan vara det som gör att han har ep... det vet han. Har frågat om det inte finns något i hans liv som är viktigt, meningsfyllt att låta bli för. Det var jobbet. Frågade om han visste det kunde gå så illa att han kunde mista det en dag om han inte skötte om sig... även det förstod han.

Jag tror att av någon anledning var det mening att jag skulle möta honom... jag har funderat och funderat... det enda jag kommer på, allt är inte antingen eller, utan det finns en zon däremellan. Jag ser också att jag lärt mig en del, har kommit ifrån, jag hade styrkan att ta mig ur skiten...

Jag har varit noga med att inte sätta mig i situationer som jag inte kommer ur, den energi jag har vill jag lägga på mig och mitt fortsatta liv. Snart drar han till jobb och då vet jag att ingen alkohol tillåts och att han har fullt upp att trappa ner innan han drar. Jag kommer inte försvinna under tiden, men jag kommer koppla av

Efter mitt möte med honom har fått mig att tänka till. Kom på att den värld han lever i, hade funnits runt mig... Jag kom på att jag har sett hans värld, jag har varit i den... men från insidan och den ”familj” jag hade... jag har suttit i hans ”töcken” och dövat ner mig. Det är ingen skillnad vilka medel man använder... bara man kommer ifrån

Enda skillnad, jag var barn, jag var 13-16 år... och han är 50 +

Idag skickade jag ett mail till honom... återkommer till detta.

Önskar er en forsatt bra kväll och en god natt, om jag inte kikar in mer...

Se till sköta om era liv, detta liv är inte mycket att ha. // Zimpelz...

Nu jävlar har man inte skitit i det blå skåpet som i "Göta kanal" utan i en splitter ny SAAB 9-5.

I Expressen finns det mycket att läsa om bilkrisen, om GM:s svek, men också om hur regeringen med Maud Olofsson i spetsen, sviker tusentals människor.

Metallklubbens ordförande Paul Åkerlund är kritisk mot Maud Olofsson.
-Det börjar bli en jävla ilska här inne nu. Folk är beredda att boka bussar upp till Stockholm, säger han. 

 Och jag hoppas att ilskan är så stor, att människorna har modet och kurage att åka till Stockholm för att protestera högljutt. Det ska synas i media, regeringen skall skakas om, och lagens långa arm, kommer till det korta. Så SAAB kan få det stöd som behövs.

– Regeringar går in och stöttar bilindustrin i varenda europeiskt land, men inte i Sverige. Maud Olofsson försöker bara smiter undan ansvaret och skyller ifrån sig, menar han.
- Nu börjar pajkastningen. Självklart ska man ha respekt för skattepengar, men vi är också skattebetalare.

http://www.expressen.se/motor/1.1470586/fackordforande-det-borjar-bli-en-javla-ilska-har  

Även Socialdemokraternas Mona Sahlin är upprörd, hörde jag i media. Hon ställer sig emot regeringen.

Men Maud Olofsson, gör det inte, och hon varken äger eller kör SAAB heller?

Hon säger bland annat:

- Vi är inte beredda att gå in som ägare. General Motors måste ta sitt ansvar även fortsättningsvis. De är hårdnackade förhandlare och medvetna om att varje stat är beskymrade när många jobb riskeras, sa Maud Olofsson vid en presskonferens på onsdagsförmiddagen.
Hon fortsätter:
- GM har avvecklingskostnader och i den stund vi tar på oss ägaransvar riskerar vi att ta på oss de avvecklingskostnader. Vi är inte beredda att riskera skattebetalarnas pengar. Vi spelar inte Monopol, det är riktiga pengar som varje skattebetalare betalat in i hopp om att få bättre skolor med mera.
Men Maud, det finns tusentals skattebetalare, däribland i bilindustrin i bl a Trollhättan, som också betalar skatt. De vill ha sina jobb kvar. De är stolta över det bilmärke de är involverade i att tillverka. De vill säkert ha sina skattepengar till att rädda sitt jobb.

Vi vill ha kvar tekniken och kunnandet i Sverige. Mister vi SAAB, och kanske även Volvo, var tar då kunnandet vägen? Och pengarna som lades ner i infrastrukturens tecken i form av vägar och järnvägar till företagen, är inte de då bara bortkastade skattemedel, Maud?

http://www.expressen.se/motor/1.1470460/maud-olofsson-haller-presskonferens

Känslorna i Trollhättan är blandade dagen efter beskedet att General Motors tar sin hand från Saab. Skomakaren Daniel Nissan, 31, tycker att det är självklart att regeringen ska rädda bilindustrin.
- Inget snack om den saken. Man borde göra det man kan, säger han.
Daniel Nissan har flera kompisar som blev uppsagda från Saab förra året.
- Det klart att det som händer drabbar alla här. 

Jag själv, om jag vore drabbad i Trollhättan, skulle vara ledsen,, bedrövad och småilsk. Ilskan skulle senare blomma upp och ett jävlar anama mot dem som kan rädda mitt jobb, skulle höras.

Det känns som sittande regering, vald av bl a många väljare som idag går arbetslösa i fordonskrisens spår, bara sitter och sviker dem, som vanligt kanske någon säger.

Redan är det många många tusen avskedade, många varslade om detsamma. Kunnandet och tekniken försvinner ut ur Sverige.

Nu riskerar SAAB att försvinna.

Nästa gång kan det vara Volvo.

Kvar blir en massa företag i konkurs, hunbdratusenatls människor utan jobb, som nöter a-kassa och socialbidrag, något som enligt regeringen blir billigare än att rädda SAAB. Något jag personligen inte alls tror på.

Maud Olofsson vet inte hur det är att vara arbetslös.

En familj med båda arbetandes på SAAB, har köpt nytt hus och har lån på det. Men jobben gör att de klara sig och barnen på det. De har det inte flott, men överlever. Plötsligt blir de arbetslösa, tvingas sälja huset till underpris, och ändå ha stora skulder kvar. Nu klarar de sig inte. A-kassan räcker inte och kompletteirng av sociala täcker inte skulderna. En personlig konkurs närmar sig, men innan är Kronofogden framme och tar allt de kommer över, så ett värdigt liv försvinner från familjen.

http://www.dn.se/ekonomi/jag-ar-djupt-besviken-pa-gm-1.801557

Detta exempel är inget orealistiskt exempel idag. Och vad händer om Volvo och alla berörda där, drabbas på samma sätt?

Snacka inte skit, Maud och gänget, det blir dyrare att släppa allt! Och då inte bara i pengar räknat, något som ni tydligen bara räknar.

//Zkrivaren

DEL 1

Med vilket rusmedel det än må vara... På gott för stunden... och biverkningar på ont...

Då man är ute på nätet är det inte alltid vad det ser ut att vara, vilka öden man möter, här kommer en historia.

För ett tag sedan dök det upp en kille på en av de sajter jag är medlem i, då från min ”biologiska kommun”, i min ålder. Jag tog kontakt med honom för att höra om han kom från stället och det visade sig vi hade gått parallellklass. 

Vi skrev massor och efter några veckor släppte jag in honom på msn. Vi snackade om gemensamma bekanta som vi kom fram till att vi kände. Han visste många i min klass osv. Nu är jag ju väldigt anonym av mig så jag talade inte om mitt efternamn utan sa mitt nuvarande förnamn... jag bytte vid när jag drog från stället, så det var ingen som kunde sammankoppla mig med mitt liv där. Måste erkänna det var lite kul att höra namn och att komma ihåg... 

Så fort det kom in på mig, vände jag snabbt på snacket, något jag är bra på. Vi bytte till slut nummer och började prata i tele, har hemligt så det kunde inte sammankopplas till mig. En dag flyttade personen till min stad och till slut bestämde vi att ta en fika, något jag oftast avhållit mig ifrån. Jag var tvungen att få honom att förstå att det var bara vanlig vänskap det handlade om och att det var ok för honom.

Nu tog vi fikan på stan och det visade sig att killen var lite kul och innan han drog på jobb träffades vi några gånger... bara som vänner. Vi hade msn kontakt under tiden han jobba och snart hade han ledigt igen. En kväll ringde telefonen och jag hörde det var han, något konstig i rösten, han sa han var rädd och försökte förklara att han hade ep. Nu är jag inte så kunnig men förstod vad det kunde röra sig om. Jag frågade honom om han ville jag skulle komma, han svarade - ja, om du vill och tackade.  

Jag drog över till honom och möttes av en syn som jag inte hade varit med om tidigare, jag möttes av den värst nedgångna person jag sett, rena vraket. Då hade han varit hemma några dagar. Han ramlade flera gånger under tid jag var där, tog några sekunder så vakna han till ”sans”... inga krampanfall

Det visade sig att han hade intagit alkohol sedan han lämnat jobbet och till dags dato och hade epilepsianfall, något jag senare förstod hade sina förklaringar. Nu blev det en orolig tid för mig, när han inte hördes av eller att det inte gick att nå honom visste jag inte vad jag skulle göra.

En dag tog jag mig dit, ingen öppnade men det lyste. Redan sedan tidigare hade jag hans nyckel och smög in. Han låg och sov hårt i sängen. Han vaknade och efter en stund var han inne i sitt igen. Det var hårt att se den förvandling som skedde på bara några min.

Nu är det säkert de som undrar varför jag inte la benen på ryggen och sprang därifrån, ja det undrar jag med. Att se detta elände fick mig att börja undra, jag frågade och fick en del svar. Jag kom på att jag kanske kunde åka på en smäll när som helst så frågan kom, om han var våldsbenägen... det var han inte.

Jag kunde bara höra det han sa och fick lita på det. Ska säga det har inte varit några tendenser... När jag frågade saker som jag egentligen inte hade att göra med var jag noga med att säga, du behöver inte svara om du inte vill. Jag ville förstå lite, eftersom jag inte trodde jag aldrig varit med om detta. Men jag fick svar...

Forts. kommer Sköt om er...// Zimpelz

Jag behöver en ny dator, eller snarar en ny beg. dator, som jag har råd med, kanske jag kan slå ihop det med lite att äta också, som på bilden?

//Zkrivaren

Som inte Telia (se inlägget: http://zkrivaren.bloggagratis.se/2009/02/18/1403802-telia-skitforetag/) skulle jäklas när jag sitter och skriver, så kommer nästa efteråt. Några rader skriver jag innan tankarna svävar ut i verklighetens trista, osäkra och tråkiga rymd.

Att skriva en bok, är lätt i jämförelse med att sitta här och fundera på varför det inte kan vara som i boken, ensamhet blir tvåsamhet, kamratskapet blir vänskapen, jobbarkompisarna bjussar på öl osv.

Här är det precis tvärtom, gissa hur jobbigt det är.

Det enda roliga här är väl när man öppnar en surströmmingsburk och ställer den öppnad i trapphuset. Eller kommer härifrån.

//Zkrivaren om sin tillvaro

Nu har jag ledsnat på Telia med jätteråge!

Jag har Telia Refill i min mobil, en mobil som kan skicka mms, sägs det. Och säkert kan den det, från andra än just Telia.

Jag har försökt att skicka och motta mms under flera veckor, utan att det fungerar, antingen är inte tjänsten tillgänlig, finns inte eller annat. Jag ställer om inställningarna så telefonen glöder, men vad hjälper det?

Jag tar och gör som de säger på Telias hemsida, ringer dem.

Får omedelbart svar, bara det är ju en sensation innan jag förstår att det är en förbannad telefonsvarare. Säg vad du vill, säger en förförisk röst...ha hjälp med alltså.

Om hon är lika läcker som hon låter kan jag tänka mig en hel del jag vill ha hjälp med.

Men nu var det inställningarna på mobilen.

Jag svarar tålmodigt på frågorna och får till slut veta att de kan inte hjälpa mig! Och någon förörfrisk riktig pudding till dam, svarar inte.

Vad fan ska man ha en mobil på något sätt knuten till Sveriges sämsta operatör?

Jag har en annan mobil, en gammal Nokia, som då var hos en annan operatör, mms fungerade perfekt.

Det tragikomiska är att jag har jämfört alla inställningar med andra jämförbara mobiler, och vi har samma inställningar, deras fungerar med mms, inte min.

//Zkrivaren