Alla inlägg under mars 2007

Av Zkrivaren - 31 mars 2007 10:51

Ensamheten är en svår fiende. Övergiven och med en tom lägenhet blir tystnaden och ensamheten så tydlig. Telefonen är tyst och i mobilen kommer endast otrevliga sms.

Det är speciellt helgerna som ensamheten visar sig tydligt efter att sambon stuckit.

Efter många års frånvaro från Stockholm, min gamla hemstad, och med sporadisk kontakt med gamla polare, har jag åter tagit kontakt med dem. Det var en dum idé. Jag fick bara "Vem bryr sig om dig" i mig. Tack för det.

Först utfryst, kränkt och övergiven av en sambo, sedan lika övergiven av gamla kompisar med något enstaka undantag. Telefon som är tyst och oron gnager sönder mig, sakta, men säkert. Men innan jag faller i bitar ska jag skriva en bok, kanske blir det bara något som liknar en novell på nätet, kanske i bloggen, men det blir något i alla fall. Och det blir absolut fler bloggar!

ANNONS
Av Zkrivaren - 28 mars 2007 22:42

Nedan skriven händelse i mitt liv då jag var ung och väldigt blyg, kan kanske verka stötande för besökare som inte gillar frispråkighet, även om det är självcencurerat nedan.


När jag var en liten kis på 5 år var jag blyg och hade mycket lätt att rodna. Det blev inte bättre av att äldre tjejer (13-15 år) och polare var fräcka i mun.

En av mina bästa polare på den tiden, var nog en av de fräckaste i området, så hade han föräldrar att brås på.
Första gången jag kom på besök hos dem var när polaren drog mig med sig hem. Då sa mamman:
- Har jag inte sagt åt dig att det är tjejer du ska ta hem och ha roligt med. Och så skrattade hon. Jag var rödare än ett rödljus i ansiktet och stammade något.

Inne i polarens rum, jag kallar honom Pelle, tog han fram massor av så kallade herrtidningar. Vi tittade igenom dom och speciellt på alla utvikningsbrudar.
När vi var ute tillsammans med tjejer försökte Pelle alltid att tafsa på dem. Och så fortsatte det med tiden.

Åren gick och man blev kaxigare och inte fullt så generad som i unga år. Pelle och jag höllt ihop. Nu fanns det brudar också, de kunde komma med förslaget om att gå upp i skogen, upp under kjolen och känna på "mossan". Pelle gjorde det, men jag...Nä, för blyg, tyvärr.

Vid ett tillfälle berättade Pelle, hade han följt med en tjej upp till ett ställe i ett skogsbryn några hundra meter från bostaden. Där hade hon utan att tveka tagit Pelle mellan benen. Reaktionen var omedelbar och byxorna åkte av. När tjejen var och gjorde en närmare inspektion och provsmak, kom det ytterligare en tjej och en kille. Killen hade fått spader och skrikit något till tjejen han kommit med och sedan gått därifrån.

För Pelles del var det här himlen, eller hade han passerat den?
Pelle var alltid framfusig och den här gången var inget undantag, men jag ställer mig frågan än idag om han inte tog på sig för mycket ändå.

Han hamnade på rygg och tjejen drar upp sin minikjol, skrevar på benen och sätter sig ner på Pelles intimare kroppsdelar, närmare bestämt en sådan. Vad som hände förstår nog du som läsare. Vad den andra tjejen gjorde vet jag inte och jag frågade aldrig.

Under den här tiden var jag hemma ute på gården och hade inget speciellt för mig så jag tog mod till mig och gå till Pelles föräldrar och fråga om han var inne. Det var han ju inte, men hans mamma föreslog att jag skulle göra henne sällskap i sovrummet! Röd i ansiktet fick jag inte fram ett ord, men oturligt nog för Pelles mamma ringde telefonen och jag flydde.

När jag träffade Pelle senare samma dag berättade vi för varann, bästisar som vi var, om dagens händelser, och jag blev röd i ansiktet för dagar framåt. Och avundsjuk var jag nog också. Tänk om jag på den tiden inte hade varit så fruktansvärt blyg, om jag hade släppt allt sådant, hur hade det blivit då? Mysigare, mer erfarenhet, utan tvekan, men sen?

Dagen efter när Pelle och jag lagade min cykel (punktering och kedjehaveri) kom tjejen Pelle varit med och frågade om vi tillsammans kunde ha roligt. Just då av alla tillfällen, ropar Pelles mamma på honom, och han tvingas springa iväg en kort stund. Och lämna mig en blyg skit ensam med en snygg sextokig brud i kortkort. Hon var inte sen och ställa sig nära mig och fråga om jag var oskuld. Och jag stammade fram ett erkännande varvid hon tog mig mellan benen. Och något värre har jag inte upplevt sedan dess. Byxan hotade att gå sönder om inte hennes hand varit där lätt masserande. En del av mig ville släppa loss, den andra blyga välstädade (puckot) ville inte, och den delen skulle naturligtvis vinna, men inte av egen kraft  En granne hade observerat tilltaget och öppnade fönstret och sa något om skandal, snusk och dumheter. Jag fick en sista smekning innan hon lämnade mig ståendes på mer än ett sätt generad till tårna. Dess bättre kom inte Pelle att se mitt tillstånd, och jag vågade inte berätta vad som hänt utan sa bara att hon dragit när han lämnade.

Några år senare flyttade jag hemifrån och fick stå på egna ben. Träffa gamla och nya kompisar, av båda könen. Jag blev mindre blyg och mer pilsk, men det är en annan händelse i mitt liv som kanske kommer i bloggen...


  Pelles föräldrar var speciella och deras liv slutade i tragedi. Men under den period som återges ovan var pappan en riktig snuskhummer och vänsterprasslare, mamman var inte långt efter.

Hur det gick för Pelle vet inte jag eftersom jag flyttade och tappade kontakten.

ANNONS
Av Zkrivaren - 25 mars 2007 22:37

ag spelade under många år innebandy och fick ett erbjudande om att spela innebandy med arbetskamraterna. Enkelt och roligt, trodde jag.

Vi skulle spela en serie med tremannalag där de två bästa gjorde upp i en final. Ingen domare, men väl diciplinerade spelare?

När dessa killar och tjejer tog plan i besittning försvann alla hämningar. I första matchen fälldes jag grovt med en klubba mellan benen och for in i en vägg så den skakade. Själv såg jag bara universum för en sekund.

Upp igen, men det gick inget vidare med smärtorna och matchen förlorades. I nästa match ställdes mitt lag mot ett mixat lag där jag i en situation kom att hämta bollen i ett hörn. Plötsligt blir jag rejält upptryckt mot väggen och en mun frågar viskande i mitt öra om hon får låna "klubban" mellan mina ben. Samtidigt som en hand smeker uppför på låret. Jag tappar all koncentration till "klubban" och förlorar bollen. Kvinnans list, tror jag att jag föll för.

I finalen ställdes vi ånyo mot varann, men denna gång skulle jag inte falla på samma smekning. Men vi hamnade ånyo i hörnet, men med den skillnaden att hon pressades med ryggen mot väggen och mig framför. Jag undrade stillsamt om jag skulle föra in "klubban" i "fodralet"? Som tack satte hon den riktiga klubban bakom mina ben och knuffade till. Och lika illa gick matchen, men en silverplakett för några matcher i den värsta och regelvidrigaste, men samtigt en rolig serie, är inte helt fel.

Av Zkrivaren - 25 mars 2007 12:36

Nu när vädret är så fint drömmer jag mig tillbaka till ett minne många år tillbaka i tiden, en cykeltur med Korpen "Mälaren runt".

Redan dagen innan ringde en av deltagarna, en tjej, till mig och frågade om vi kunde slå följe eftersom vi bodde ganska nära varann och hon var lite osäker på mötesplatsen. Eftersom vi skulle iväg hemskt tidigt 05:30 så tyckte jag att det kunde vara trevligt med lite sällskap.

Packade hade jag gjort i flera dagar. Det gällde att ha med saker för en vecka, snygga kläder, oömma kläder, olika skor, strumpor, kallingar osv. Men ändå inte för mycket för vi skulle kunna ha allt på cykeln. För ändamålet hade jag köpt en 50 liters ryggsäck där det mesta gick i, bara sovsäck och liggunderlag kom utanför. Men lite klurighet satt dessa fast på ryggsäckens utsida, varför jag kunde cykla med allt på ryggen.

Kvart i sex påföljande morgon träffade jag tjejen och vi cyklade iväg i ett lagom tempo. Man ville ju inte bli slutkörd på morgonen.
Klockan 07:00 samlades alla för en stadig frukost och briefing innan start. Vi hade sjukvård och följebil med. Bilen kunde ta folk och cykar samt packning, men inte hur som helst. Packning var för mat o dyl. Cyklar som gick sönder kunde lastas upp för transport till dagsmålet liksom innehavaren.

Vi delades in i grupper och jag hamnade i grupp fyra tillsammans med fem killar och två tjejer från tre orter inkl min.

Ett av etappmålen var Västerås där ytterligare folk mötte upp för att cykla med. Men för en i min grupp blev det en minnesvärd resa på ett speciellt sätt. Efter några mil på första etappen fick han punktering. Händig som han var så lagade han det på följebilens flak och kunde delta i några kilometrar innan däcket exploderade. Det blev följebil hela sträckan.
På nästa sträcka gick det bättre, men efterföljande var det alltid problem för denna kille som ändå hade humöret i topp.

Frisbee var inne och vi spelade frisbeegolf och annat på kvällarna. Olika aktiviteter avlöste alltid på kvällarna.
Efter en god natts sömn var det frukosten man såg fram emot och åt rejält av för att klara 5-7 mils cykling. Ok, vi åt även lunch halvvägs, potatissallad tills det börja rinna ur öronen.

På sträcka två dag två cyklade jag först och i egna tankar. Plötsligt kommer en gruppmedlem upp vid sidan av och säger åt mig stanna. Och jag undrar varför. Vänd dig om så ser du varför tyckte han. Jag vände mig om och ett par kilometer bort såg jag gruppen komma. Jag hade trampat lite för bra på denna milslånga raka utan backar. Från det gruppen kom i fatt fick jag uppgiften att cykla sist och ta hand om eftersläntare, och det var inte helt fel, hon var snygg och trevlig.

Den kvällen var jag diskussionsämnet i ledningsgruppen från Korpen, och morgonen efter  upphöjdes jag till vice gruppledare eftersom något hade hänt som påverkade ordinarie ledare. Allt gick bra till näst sista dagen då en kis från en annan ort som inte tålde mig för det jag gjorde. Plötsligt klappade han till mig. Tjong i planeten bara. Han blev omedelbart omhändertagen. Jag för min del svävade i rymden, det är jag säker på för jag såg stjärnorna.

Den tredje kvällen, tror jag det var, så övernattade vi i en gymnastiksal, stor som en handbollsplan. Duschar för killar till vänster en trappa ner och tjejer till höger en trappa ner. Och duscha ville man gärna efter en dagsetapp. Jag var inget undantag utan går ner enligt anvisningarna och klär av mig. Precis när kallingarna ska av kommer tjejerna i gruppen och påstår att detta var deras sida. En rolig situation uppstår då vi samtliga ganska avklädda sånär som kalsonger och badhandukar börjar diskutera. Men vi löste problemet utan hårda ord, snarare med humor i blicken och sedan duschade vi i samma dusch, men (tyvärr) inte samtidigt.

På en av sträckorna, jag minns inte vilken, skulle vi ta en enorm brant backe som var ca 400-500 meter lång. Jag hade en tioväxlad hoj och slängde i en låg växel och gick om alla. Men halvvägs fick jag lägga i ettan för att ha ork att ta mig hela vägen upp. På kvällen kom en ledare till mig och sa:
- Det här är dit, elelr hur? och lämnade mig ett skadat vykort. Jag bekräftade och fick veta att jag hade tappat det i backen. Där efter hade närmare 70 cyklar och en bil kört över kortet, som jag skulle skicka till föräldrarna. Den här gången var inte posten skyldiga till kortets utseende.

Sista dagen för stockholmsgänget i Stockholm, spelade vi frisbee som fotboll. Jag och mitt lag kom att möta ett lag med den elaka kisen i, och tro det eller ej han flyger på mig igen när jag prcis fångat frisbeen, men nu var jag beredd och min höger mötte honom och skickade iväg honom en bit. Själv fick jag tas av plan till sjukrummet med skadad hand, men det var värt det.

Efter bråket blev det omfattande samtal och ursäkter skulle ges och tas. Vi gick med på det under tyst protest, väl medvetna att skulle vi springa på varandra igen i endera stan, då skulle det inte vara lyckat. Men minnet från denna resa som kom att innebära en hel del för mig många år framåt, var och är roligt.

Av Zkrivaren - 23 mars 2007 22:34

I går kväll försökte någon ytterst vänlig person testa min rökdetektor efter klockan 23.

Jag satt i vardagsrummet när det plötsligt luktade tobaksrök och eftersom jag själv inte är rökare blev jag undrande varifrån röken kom.

Det visade sig att någon hade gjorde mödan att ta sig till min ytterdörr öppna brevinkastet efter att ha tänt en cigarett och blåst in röken i hallen, och det var mycket rök så personen har stått och gjort det i någon minut.

Tänk vilka trevliga och hjälpsamma människor det finns.

Av Zkrivaren - 20 mars 2007 10:33

Bettan (som heter något annat) och jag gick i samma skola. Hon en normal tjej med allt det innebär. Kurvorna var tilltagna liksom längden. Hon var ett år yngre än mig.


Kompisarna försökte med alla knep få henne att bli intresserade. De å andra sidan, ville bara ha henne på rygg. Så kom det sig att skolan skulle göra ett större skolarbete och klasser slogs ihop. Jag kom att sitta vid Bettans sida. En hand lades på mitt lår. Jag tittade väldigt förvånat på Bettan, som tittade tillbaka och log.


Eftersom vi i en fyrkant dubbla rader bänkar syntes det inte vad hon gjorde, inte heller tältet i byxan hos mig. Under större delen av den dubbla timmen arbetet pågick var handen på mitt lår, aldrig högre upp eller längre ner. Bara där helt stilla. 


Kompisarna i klassrummet dök på mig efteråt samtidigt som Bettan lämnade. Jag blev utfrågad om jag hade tagit henne på... Om hon hade... osv. Röd som en tomat i ansiktet fräste jag ifrån, men kunde samtidigt inte resa mig upp för att då skulle en upphöljelse avslöja att något hade hänt och då hade kompisarna aldrig släppt taget.


När skoldagen var slut fick jag en fråga från Bettan om jag ville "sova" över hos henne. Dagen var räddad.

Av Zkrivaren - 18 mars 2007 18:28

Finns det något värre en så kallade kompisar som säger en sak och menar en annan?

För min personliga del gör det inte det. Extra besviken blir man ju när man får intrycket av att man vill göra något positivt som berör mig och sedan bara försvinner.
För mig är inte det kompisar.

En riktig kompis som jag har ställde upp när jag levde lite för högt. Pengarna försvann snabbt och det var långt till månatliga utbetalningen. Då råkar jag springa på honom av en slump. Han var i byggnadsbranschen då och hade bra ställt. När han fick höra min situation bjöd han mig hem till sig denna fredag, på middag.

När vi hade ätit denna goda husmanskost, var jag ofin nog att lägga en rap av modell hörbar. Kompisen kommenterade det bara med att då är du nöjd för idag. Jag kunde bara hålla med. Sedan satt vi och pratade i flera timmar innan vi glodde på en film. När jag skulle dra mig hemåt sa kompisen att det här måste vi göra om. Får bli när pengarna kommer, tyckte jag. Kompisen tittade ogillande och lät meddela med beslutsam röst att helgens mat står han för!

Av Zkrivaren - 13 mars 2007 17:23

Fredagen den 13 mars 1981, för exakt 26 år sedan, kl 07:01 klev min far av bussen utanför sin arbetsplats och föll död ner.

Pappa, född i norrland, arbetare av ohejdad vana. Han var sällan sjuk, älskade solen och var social. Temperament, humor och envishet, det hade han. Och det har jag ärvt på gott och ont. Envisheten är till och med värre än hans var. Han gifter sig på 1940-talet och det filades till tre kisar. Jag är yngst.


Min far råkade ut för en arbetsplatsolycka, han fick 900 kilo över ena benet, som pusslades ihop på sjukan och han kunder efter en tid återgå till att arbeta.


Vi var nog för lika. Under flera år kunde vi inte prata en gång med varann. Något år innan dödsfallet fick han en dubbelsidig lunginflammation och tvingades vila i fyra fem veckor. Under den tiden kom vi varandra närmare. Vi hann bli sams i två veckor innan han dog, 61 år gammal.

Presentation

Omröstning

TV-avgift skall betalas...
 ...via en avgift som nu
 ....reklam
 ...skatt
 ...skatt och reklam

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Zkrivaren med Blogkeen
Följ Zkrivaren med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se