Brevet jag väntat skulle komma förr eller senare, det kom senare...

Har varit orolig då det kommer vita kuvert, de brukar inte båda gott. Idag hörde jag brevinkastet låta och jag smög runt hrnet och kolla, andas ut... fanns inget vitt kuvert, tar snabbt upp och kollar. där ligger post från Ica och ett brev... ett grönt ett, en färg jag inte gillar.

Då jag kollar närmare så ser jag det är ifrån...försäkringskassan. Nu hade de bytt skepnad på sina kuvert, de kostar då på sig. Passa inte de billigare vita? Konstigt de inte satt ett får på, halvklippt. nu såg jag inte vem som kom med den... man kan ju ana att det var som i f-k infofilm då en hund skulle hjälpa den sjuke dela ut post.

Detta var vad f-k kostar på sig... Skickat med B-post till, om jag minns rätt, 250.0000 eller fler pers... Redan 3000 personer har och nu vill de nå ut till resten.

Jag kan (nästan) lova de kommer genom detta lura sjuka folk ut, så fort de visar att de kan en timme, ska de jagas till två osv... de griper varje halmstrå för att komma åt de sjuka. Allt för att bevisa de sjuka är "fuskare" och att de har arbetsförmåga... om de så vill komma ut bara för att träffa folk.

Vad jag kommer göra, jag kommer inte gå på f-k "fint" hur mycket jag än skulle "vilja", för vilja är det ju de det handlar om, eller?

Så om jag skulle "vilja", "orka" och "kan"... då är jag välkommen att anmäla först... och få tillstånd innan jag börjar. Är det nån mer som tycker myndigheter har konstiga formuleringar, eller är jag f-k-"skadad"?

Då har det nått mig, jag trodde ett ögonblick jag skulle slippa, nu blir det att slänga det i insamlingen för återvinningen, är övertygad det är fler än mig som gör det.

Nu är det att se vad nästa drag blir... ett hotbrev?

Önskar alla tar vara på sin tid och får en god natt...// Zimpelz

Många har frågat mig varför jag inte spelar golf. Bilden ger väl ett svar på den frågan. Det andra är nog att jag har ett svalt intresse.

//Zkrivaren

Fredagen den 13 – då darrar paraskevidekatriafobikerna – alltså de som har fobi för det otursförföljda datumet.

Från den 14 mars 1981 till idag har det varit den 12:e som varit otur för mig.

Trots det som hänt idag, tänker jag inte tillåta mig ha denna fobi inom mig, men min mamma hade det, även hon avliden under omständigheter som kräver en egen blogg.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4402346.ab

//Zkrivaren

På en fritidsgård i Bromölla, anser personalen att de som kommer dit inte får bära viss typ av kläder såsom bomberjackor, hängslen och kängor. Detta är enligt deras syn rasistiska plagg. Det säger fritidsledare Jenny Ahlgren-Bleckert.

Frågan är om människan vet vad hon ens pratar om?

Det skulle innebära att om jag kommer dit i hängslen och varma kängor är rasist i hennes ögon och blottare i lagens ögon när jag tar av mig hängslena och tappar byxorna. Plaggen har i och för sig använts av personer medså kallade rasistiska fördomar, men det innebär inte automatiskt att kläderna har detta värde. Lika lite som en pudelhund som biter ett barn som petat den i ögat, är en kamphund.

Maria Haile i riksorganisationen Ungdom mot rasism tycker att det är helt fel väg att förbjuda vissa klädesplagg.
– Det finns ju ingenting som säger att bara för en människa har vissa kläder eller ser ut på ett visst sätt så är det en person i nåt visst fack.

http://www.sr.se/kristianstad/nyheter/artikel.asp?artikel=2631915

//Zkrivaren

Det blev en svart dag på mer än ett sätt, först som jag skrivit om min hunds död i natt, sedan begravning av densamma och som tredje sorgliga, då av mer nationellt intresse, så begravdes även Sverige Ingo Johansson idag.

Jag "sprang på" honom för många år sedan och fattade tycke om honom som människa direkt. En bättre kis är svår att hitta, och en efterträdare, lika schysst som han var, finns den idag?

//Zkrivaren som saknar mer än hund

P.S Tack för kommentarerna Z och VIvi, de värmer :-)D.S

Efter dödsbudet om min hund i förmiddags har allting kraschat, även livsgnistan hos mig. Batteriet i mig tömdes med ljusets hastighet och uppladdsaren brann upp.

Jag har försökt att vara normal som möjligt, men det har inte gott. Minnena värker i mig, sorgen ger syret och jag mår skitdåligt.

Min bästa vän i 7,5 år av hennes 12 i livet, är död. Som nån slags hedersminne eller kalla det vad du vill, har jag tillbringat flera timmar att gå alla de sträckor vi gått tillsammans, hon och jag. Med de skillnadena att nu gick jag ensam med tårarna rinnande.

Jag vet inte om jag orkar ladda om...nånsin, men jag vet att när jag drabbas, är hjälpen jävligt långt borta, ja till och med obefintlig.

Ensamheten slår på mig, sorgen slår på mig, Ågren hoppar på mig, varför då leva?

//Zkrivaren utan kraft

Tankarna går fram och tillbaka. Har varit singel och ville inte vara det .Men sedan hittade jag en MAN som jag ville bli sambo med. Men vad händer jo ganska snabbt blir vi bara han och hans intressen och jag känner mig bort glömd. Och varudeklarationen som han sålde sig med är borta . Ja jag blir uppvisad på affären max 2 ggr i veckan sedan ska jag vara hemma .Om jag vill göra något  tex dans eller möta min syster Ja då ska han vara med .Så ofta går tankarna på att bli singel igen. Och vi som bara bott ihop inte i ett år ens .Varför ska det vara så . Hittar inget svar , jag är ingen ängel jag har fel och brister med . Men varför ska jag bara ändra på mig och godta allt han vill .För när jag vill göra något tillsammans med han ,då vill inte han det . Har kommit på inte krävande (kroppsligt ) saker vi kan göra .Då blir savaret har ingen lust. Och om jag vill göra det ensam så säger han att det kostar för mycke. Men han kan vara ute på sina hobbys och då kostar det inget.Ja jag känner mig som 100 år och fast vid hemmet. När man är singel har man dålig ekonomi ( jag ialla fall) men jag hade råd att hitta på något kul varje månad ialla fall .Och jag hade råd att ha bil men nu har bara han bil som kostar ca 35-40 kr milen , säger han . Och dessa summer har jag inte .  Men nu inget . Ja funderingarna går åt många håll .Tur i allt är att jag har 2 barn som är mitt allt och sedan min guldklimp som är momo´s älsklingsunge. Ja vad skulle livet vara utan barnbarn eller barn .

Man vill inte vara ensam men om man är två och känner sig ensam är inte lätt det heller.Livet är en stor gåta .

Ha en bra dag och bra kommande helg

// zladdertackan

Sommaren 1999, träffade jag och mitt ex tillika dåvarande sambo, ett par som ägde hundar, och senare var vi fast i svängen, djurvän som åtminstone jag var.
Det blev många olika hundar av olika raser, mest långhårig schäfer.

En av dem kom att utmärka sig lite extra, en tik med snälla ögon, kelig och otroligt fin och lydig.
Hennes namn var Gina, hon var dryga fem år gammal och utbildad spårhund. Ja, nästan helt. Hon var en glupsk hund också, för julen innan hade hon satt i sig ett helt nybakat pepparkakshus. Smarrigt då, men efteråt var det mindre kul. JHon åkte i väg till veterinären för behandling. Efteråt var henness mage ömtålig.

Eftersom ägarna hade många hundar fick vi frågan om vi ville överta henne. Svaret blev ett rungande ja! Nu var vi med hund.
Hon gick aldrig i koppel, lydde minsta vink, älskade alla djur och de flesta människor, och blev omtyckt i området.
Hon blev en familjemedlem vi gärna skämde bort, men första skräckupplevelsen kom snart. Vi lekte med en tennisboll, hon sprang och sprang, och plötsligt satte hon bollen i halsen. Panik utbröt och veterinären var redan upptagen på annat håll. Vi lyckades, med råd från veterinären, att få bort bollen.

Två år senare flyttade vi på grund av arbete och hunden fick åka bil långa sträckor, något hon älskade att göra. Nya områden, nya djurvänner, två katter som hette Kurt och Arne. Hon till och med bjöd Kurt på sin egen mat!
Under den tiden kom hon att olyckligtvis skada husse genom att med full kraft fara in med sitt huvud i husses huvud som slungades in i en vägg.

Ytterligare två år senare flyttade vi igen på grund av jobb, och hon hittade blixtsnabbt nya vänner, nya områden pinkades in och hon blev så omtyckt av alla. Nu var Morran och andra katter hennes vänner. Morran födde 9 ungar i två pmgångar, som Gina fick hjälpa att ta hand om vid sex veckors ålder, och det gjorde hon på ett perfekt sätt. Även en annan katt, Spiken, överlät sina ungar till henne efter några veckor. Även två hästar och ett tiotal kor inkl en tjur (nä, inte jag), blev hennes vänner under några år innan vi flyttade till lite större. Och allt upprepades med vänner. Hon kom att bl a adoptera sex myskänder, födda vid vår bostad, importerade av en granne. Deras mamma förlorade fighten mot räven när hon skyddade sina ungar.

Nästa flytt, blev en enkel kort flytt, men inte lika lätt för henne att få nya vänner. Människorna släppte inte till sina djur, utom en. En liten vovve kom att bli Ginas kille, bästa vän på alla sätt. Islossning blev det först tre månader efter jag blivit ensam och Gina blev det stöd som räddade mig. Sedan gick det fort, nya vänner och kompisar av alla hundraser, från den minsta till den största, blev hennes vänner. Liksom deras ägare.
Vi blev ett sammansvetsat par.

Sommaren 2007 kom en skitstövel till något jag inte kan skriva här, att flytta in under och föra oväsen av olika slag att hunden, liksom jag mådde dåligt av det. Till slut, tvingades jag fatta beslutet att antingen avliva henne eller skänka bort henne.
Det blev att skänka bort henne till en kvinna i Skåne, stor djurvän, som under några veckor här lärde känna henne. Det blev kärlek vid andra ögonkastet, och många roliga bilder lags till samlingen som idag omfattar cirka 900 bilder och ett antal filmer.

I augusti 2008 lämnade hon mig för sista gången. Jag skulle enligt planerna träffa henne en kort tid senare, men det blev inte så.

Iag klocka 08:30 fick jag per telefon veta att Gina, in bästa, enda och käraste väm, avlidit klockan 01:30 inatt. Fredagen den 13 februari 2009. Bara fyra och en halv timme från 19 år efter min fars bortgång, även det en fredag den 13:e.

Jag är ledsen och mådde innan inte bra av hälsoskäl (magmuske), nu är det mycket värre.
Gina hämtades vid kvart i nio idag, för transport till sista vilan.

Vila i frid, Gina, min älskade trogna vän!