I den ekonomiska krisens spår strömmar stockholmarna till kommunens skuldrådgivare. Men man kan få vänta i upp till två år på att få hjälp.

Ändå skall det ta högst tre månader.

En skrämmande verklighet idag.

Det vore bättre om alla skulder upp till ett visst belopp skrevs av mot att den skuldtyngda registreras att inte få ta lån eller handla på kredit mer.

Företagen får ta smällarna, dock skall det finnas verktyg för att hindra folk från att lura av företag och banker pengar och klara sig, men på sikt blir det bättre för den enskilde och färre smällar för företagen. 

http://svt.se/2.33538/1.1518763/langa_koer_till_skuldradgivarna?lid=puff_1518763&lpos=lasMer

Lev väl!

//Zkrivaren

Värmen är här och damerna, unga som mogna slänger kläderna, och den unga mopedisten, hon var inget undantag. Mina ögon poppade nästan ut som på tecknade filmer och följde hennes framfart samtidigt som jag själv korsade gatan, och inte såg bilen som kom...förrän väldigt sent. Två älgkliv och indragning av baken så var jag i säkerhet den här gången.

En sväng in till biblioteket höllt på att sluta lika olyckligt.
Lån av en dator, och hon frågar:
-Hur länge vill du låna den?
-Resten av livet, hur låter det? svarade jag och sekunden efter insåg jag att det var lite dubbelbottnat.
Det gjorde hon också, och drog in andan. Nu får jag....tänkte jag, och det fick jag, en datatid.

//Zkrivaren

- Mamma, jag hittade en falsk hundralapp idag.
- På vilket sätt var den falsk?
- Den hade tre nollor och inte två.
- Men kära barn, vad gjorde du med den?
- Jag slängde den i papperskorgen såklart.

------------------

 Fredrik satt på puben och tittade ner i sitt ölglas när en god vän kom fram till honom.
- Vad du ser dyster ut, sa vännen.
- Jag var hos en psykolog i dag, sa Fredrik. Han påstår att mina problem bottnar i att jag är kär i min cykel!
- Kär i din cykel?!
- Ja, är det inte fånigt? Jag menar, jag verkligen gillar och respekterar min cykel och tycker att hon är fin på alla vis, men kär?

Vi har den med oss överallt, använder den dagligen till någonting, och nu misstänks den orsaka sjukdomar också. Mobiltelefonen är en smittobomb.

Var tredje person gör aldrig ren sin mobiltelefon. 94 procent använder den i sängen, 92 procent på offentliga platser, 87 procent i köket och 68 procent på toaletten, enligt en undersökning av mobiloperatören Halebop som frågat 4.766 personer.

Mobilen som du tar med dig från sin plata vid sängen, när du äter, går ut, är på toaletten, arbetar eller är i plugget, kan dra med smitta också, en smitta som drabbar många.

http://di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fo%3dexpressen%26ArticleID%3d2009\04\14\332864%26SectionId%3dDinapengar

//Zkrivaren

Ja nu var denna helg över .

Kanske nu när det blir vardag kan jag börja ta nya tag i mitt liv.

Blev nedkastad djupt i ett hål på Påskafton och har sedan inte orkat mer än korta stunder .

När jag har varit på msn och fått snackat med en riktig VÄN där.

Han ställer upp för alla och nu har han gjort det för mig .

 Och jag hoppas att han känner att jag ställer upp för han .

Ja alla man pratar med har varit på kalas och umgåtts med släkt och vänner .

Och jag har bara försökt att överleva

För att leva det ska jag inte säga att jag har gjort och gör.

 Men det är ju alltid någon i ett förhållande som får det värst när ett förhållande håller på att ta slut.

 Ja jag har inte förstått att han inte hade det bra i vårat förhållande så han var tvungen att kasta mig ner i en djup grop .

 Och jag klättrar upp men kommer bara upp en bit sedan rasar jag längre ner nästa minut .

Ja en tröst i allt är ju att det är vår och jag kan se några trevliga tecken i naturen .

Så de possitiva stunderna får man hänga sig fast vid .

Ja nu idag kommer min dotter och mitt barnbarn hit till mig .

Och jag kan ev glömma allt mörkt i mitt sinne.Kram till er alla som orkar läsa detta .

//zladdertackan

Om 35 minuter är det vardag igen, allt återgår, även jag och ångesten som puttar ner mig.

Efter en helvetes hård påsk, när jag själv behövt hjälp av folk, fick jag hjälpa, eller skäll. Vänner o bekanta, ingen gjorde ett undantag.

Jag konstaterar mycket besviken och ledsen att jag är värd väldigt lite.

Lev v'äl

//Zkrivaren

En mexikan som hade rånat en bank i Laredo anhölls några dagar senare på en livligt trafikerad gata.
Sheriffen kunde ingen spanska och rånaren talade inte engelska, så sheriffen bad en förbipasserande mexikan tolka.
Sedan tryckte han pistolen mot rånarens mage och sa till tolken:
- Fråga honom om han rånade banken i Laredo.
Tolken:
- Han säger att han rånade banken:
Sheriffen:
- Säg till honom att jag kommer att skjuta honom om han inte talar om var pengarna finns.
Svetten strömmade nedför bankrånarens ansikte och han stammade på spanska till tolken:
- Be honom att inte skjuta, jag har hustru och fyra barn hemma. Pengarna ligger i brunnen bakom mitt hus.
Tolken översatte:
- Han säger att han inte är rädd för dig och din stora trut och att du gärna får skjuta om du törs!

Äntligen är vi inne på slutsträckan av mitt livs värsta påsk någonsin!

Inte nog med att man mår dåligt själv, alla man känner gör samma sak, hur ska man då överleva. Och de flesta av samma anledning, påsken.

Ge oss en vanlig semestervecka istället.

Själv drog jag till skogs, trött på väggarna som hela tiden gör närmanden. Undrar om nåt sånt hände i natt för när jag vaknade låg täcket på golvet, reservfilten på tvären över mig, vägglampan i sängen bredvid mig och kuddarna överallt. Jag fighjtades nog bra i natt...om jag nu bara kunde minnas nåt. Inte bra att vara nykter och trött.

Nåja, ute i skogen var min avsaikt att jaga rödhake. Kraftigt beväpnad för dagen åtminstone, smög jag in i skogen, skjutklar med fingret på avtryckaren, men inte en fågel.

Jovisst fanns de, men jag hörde dem bara.

Jag sm,ög som en indian genom gläntan då en bevingad sak plötsligt kretsade skrikande ovanför. På grund av solen såg jag inte arten. Plötsligt blev det stopp. Jag släppte avtryckare när jag stod mycket nära två getingar.

Efter att ha stirra varandra i ögonen en stund, lade jag fingret på avtryckaren och de försvann.

Jag gick in ibland träden mot en annan glänta. Jag stannade utanför gläntan och försökte se ut som ett 150-årigt gammalt träd...som jag kände mig som.

Efter tjugo minuter fick jag resultat för mödan. En för mig främmande fågel landade på en gren 30-40 meter bort och jag ställde mig i position och fick äntligen skjuta av några bilder på den med kameran. Såg först ut som en talgoxe, med samma teckning på skallen, men var i övrigt helt svart.Något mindre en nämnda fågel.

Plötsligt kom de bevingade flygfäna ovanifrån igen. Den här gången var jag dold och de slog sig ner i ett träd tio meter från mig, ganska högt upp, i motljus och med grenar från alla håll samt en trädstam, var det ingen önskeposition. Jag kunde inte flytta på fötterna heller, så jag vred kroppen tils jag såg ut som en korkskruv, och kunde fånga in en fågel, som visade sig vara en hackspett, om jag såg rätt.

Sedan kom problemet att jag skulle ta mig därifrån. Någon som sett en vandrande övergödd korkskruv, gåendes i tätort?

I så fall såg du inte mig!

Nu skall det bli bilbehandling.

//Zkrivaren