Idag är det bara en sådan där dålig dag igen. Allt går liksom fel väg som när besöket lämnar, hunden krånglar, svinkallt ute och jag måste till centrum på cykel i snöfall.

Avgå Kung Bore! Släpp fram våren med värme och sol! 

Det är svinkallt ute, jag är ensam och deppad liksom hunden. Är i fritt fall från 25 000 meters höjd. Då skjuter någon fram en räddningskudde, en sådan där stor kudde som man ser i filmer, som Dödligt Vapen 1, där Mel Gibson hoppade från ett hustak. Fick lite att göra, en kontroll gav ytterligare en pusselbit i rätt riktning, men det finns minst en STOR bit kvar. Kan någon svinga sitt spö och ge mig all den tur jag nu behöver?

Ska snart ut med hunden igen. Fick en köldchock i morse -6,8 grader. Vem bjöd in Kung Bore? Inte var det jag! Men jag hashugger gärna den som gjorde det. Dock har jag hört från en källa att värmen är på gång tillbaka. Du vet den där stora stara goa värmen, som vi alla vill ha, och gjort oss förtjänta av.

Nu är det dags för hunden eller sjunker jag och får en kallsup? 

Två bröst beklagar sig över hur varmt o svettigt det var i en BH.
- Vi får nästan aldrig svinga fritt i luften. Ni snoppar har det bättre som får dingla fritt i byxorna.
- Glöm det! Vi har det lika trångt o svettigt som ni och vi måste dessutom trängas med kulorna. När vi äntligen släpps ut får vi direkt på oss en stramande gummidräkt och sen skakas vi tills vi spyr.

Så var det positiva över, kanske för alltid, besöket har lämnat och ensamheten slår mycket hårdare mot mig och humöret går i en riktning, ner.

Efter några dagar som inleddes med ett litet party där undertecknad blev fullast och lyckades med det mesta, fortsatte det med rundtur, guidning på orten, hundtur, släktforskning, foto med mera.

Men nu är det över och det känns inte bra. Samtidigt får jag slag under bältet  från annat håll som kan ta kål på mig. Men jag hann få några dagars glädje i alla fall. 

Onsdagen är här och jag med den har Frej och Freja namnsdag. Grattis!

Ännu en dag till ända och sängen väntar, liksom tomrum imorgon, mer om det imorgon.

Lev väl! 

Jo, så är det, näst sista dagen för mitt besök, så snart är det fritt fram för nästa, och jag tror att det finns någon eller några som har intresse av det. Säg bara till.

Från en dygnpackad snybbe via baksmälla är jag tillbaka igen. Hunden har klarat sig från husses dåliga vanor och tur är det, annars har uttrycket fyllehund fått ett ansikte med.

Ha det gott! 

Eva och Arne Svensson, som inte lyckats få några egna barn, hade bestämt sig för att anlita en så kallad surrogatpappa för att bilda en liten familj. På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma på besök kysste Sven sin Eva och sade:
- Jag sticker nu älskling, han kommer nog när som helst.
En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet för att försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.
- God morgon fru Svensson. Ni känner inte mig, men jag kar kommit för att...
- Oh! Ni behöver inte förklara och säg gärna Eva, svarar fru Svensson, jag har väntat på er halva förmiddagen.
- Verkligen? säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju specialist på bebisar.
- Det var just det som jag och min man hoppades på, kom in och sitt. Hur kan vi nu komma igång? säger Eva lätt rodnande.
- Överlämna det problemet till mig, säger babyfotografen, jag brukar oftast först försöka med ett par omgångar i badkaret, sedan en på soffan och kanske ett par på sängen. Ibland kan det vara kul med en omgång på vardagsrumsmattan, där det blir lättare att rulla runt i pigga ställningar.
- Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig och Sven.
- Tja, Eva ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men om vi provar flera olika ställningar och jag knäpper från sex eller sju olika vinklar är jag säker på att Ni kommer att bli nöjd med resultatet.
- Jag hoppas att det går ganska fort, säger fru Svensson hest.
- Viss tid måste man nog räkna med, i mitt yrke måste saker och ting få ta nödvändig tid. Jag kulle kunna skjuta några snabbisar på kanske fem minuter, men då skulle Ni nog inte bli så särskilt nöjd med resultatet.
- Skulle jag inte det, svarar fru Svensson lätt frågande.
Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram en mapp med barnbilder.
- De här fixade jag på taket av en Londonbuss säger han med ett leende.
- Oh min Gud !! utropade fru Svensson medan hon allt mer intensivt börjar tugga på en näsduk.
- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade trots att deras mor verkligen var svår att arbeta med.
Fotografen räckte över fler bilder till fru Svensson.
- Var hon svår? frågade fru Holmlund.
- Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk trängdes omkring oss i fyra eller fem led för att se ordentligt vad vi höll på med.
- I fyra eller fem led? väste fru Svensson medan hennes ögon nu stod rakt ut av blandad skräck och förvåning.
- Just det, sa fotografen och i mer än tre timmar dessutom. Mamman gnällde och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt att koncentrera mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag blev tvungen att jäkta på mina shots, men till slut när några ekorrar började att nafsa i min utrustning blev jag tvungen att ge upp.
Fru Holmlund lutade sig framåt.
- Du menar att de verkligen tuggade på Din ..ooööhhhh ... utrustning?
- Ja precis så var det, om Du är färdig nu så sätter jag upp mitt stativ så vi kommer igång på allvar.
- Stativ?!
Eva börjar nu att se väldigt oroad ut.
- Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot. Den är nämligen alldeles för stor att hålla själv. Medan jag gör mig klar för aktion kan du... Fru Holmlund? ......Eva?? ......Fru Svensson? Fru Eva ..... oj, märkligt ........hon svimmade visst!