Under gårdagens kväll var det mycket som hände under en begränsad tid, där jag hjälpte ett antal personer med olika allvarliga saker. Allt reddes ut och det blev ett lyckligt slut för alla.

Så blev det inte för mig.

För ett antal år sedan var jag mest tyst och inbunden, min dåvarande häxa (i dess rätta bemärkelse) till sambo sa att jag måste öppna mig lite, inte vara tillsluten som en ny mjölkförpackning.

När jag så gör det blir det ett starkt ljus som kommer emot mig, men människorna, var är de?

Skitstövlarna och sådana som utnyttjar mig kom naturligtvis, liksom hånet om ensamheten, att inte vilja supa sig redlöst berusad. Detta för att jag varit i skiten en gång, det räcker!

Men sådana här saker får konsekvenser, långtgående sådana.

Jag vet inte vad som är värst att supa sig redlöst berusad varenda minut man har råd till, eller sitta i sin ensamhet och utnyttjas och hånas.

Vad är det för fel att man inte vill vara en ständig partajare?

Vad är det för fel att inte vilja vara ensam, att tro på tvåsamheten?

Vad är det för fel om jag säger nej till alkohol?

Vad är det för fel om jag raggar kvinnor?

Vad är det för fel att jag inte vill prata om dessa saker? Eller vill?

Men det kom bättre människor, som kom att bli både kompisar och vänner, inte minst många fina och värmande kommentarer här på bloggen.

Goda vänner är det högsta man kan bli i mina ögon, och som sådan har man ett stort förtroende hos mig Även ibland flera bloggare (män o kvinnor)
. En av dessa mycket goda vänner satte kniven i mig igår. Tårarna sprutar oavbrutet och jag har hittills inte gjort något annat än mått dåligt. Till slut komjag mig för att ringa den jag sist av allt skulle ringa och fick åtminstone förståelse i sak utan att gå in i detaljer. Under samtalets gång för några minuter sedan, kom det ett sms, ett nytt knivhugg, och nu är jag inte längre törstig på alkohol, nu drivs jag mot den sista utvägen.

Jag vill inte utsättas för sådant längre, jag orkar inte det just nu, och hunden drabbas, hon ser hur husse mår, men förstår inte orsaken. Att en människa tillika en mycket god vän, gjort husse illa, som husse trots allt saknar.

Nu återstår alternativen att lämna bort hunden eller veterinären, om inte ett under sker snabbt.

Jag undrar hur livet skulle vara om man fick ha jämna plågor hela tiden. Alltså att livet flöt på ett visst sätt, t.e.x att man slapp olyckor, eller alltid karade sig i ett visst ekonomisk läge osv.

Idag har Dorotea och Doris namndag, och det är på Askonsdagen, Samernas nationaldag. Grattis!

Två på msn, sms. tel.samtal, forum, krissamtal, och allt samtidigt. Det var det värsta på länge, men det höllt och det är jag glad för annars hade det blivit jobbigt.

Nu är jag sliten och mycket återstår, så jag är kort nu tyvärr.

Lev väl! 

Det var en gång en amerikan som hade hört att det skulle vara så märkvärdigt i Norge.
Sagt och gjort, han flög över till Norge och gick där på Karl Johan i Oslo. Han tänkte att det här ser ju ut som vilken stad som helst. Så fick han syn på en gubbe som var ute och gick med en gris i koppel. Så han frågade gubben:
- Vart har du fått tag i den där?
- Jag har vunnit den på bingo, svarade grisen.

Mulet och skönt ute, bara att ta med hunden och vi kom ut i det kända stimmet. Var jag än tittade, hur jag än vred på huvudet, såg jag någon ur detta stim. Inte mig emot, det var ju alldeles för länge sedan. Värst blev det nog för hunden, hennes ögon gick i kors när hon såg hundstimmet.

Men det visade sig bara vara början, för dramatiken kom femton minuter senare då vi träffade tätortens vilde till schäferkille. Det känns aldrig trevligt när man blir utskälld och hunden dra upp läppen och visar tänderna i en hiskelig grimas. Husse hade stora problem och fick lägga sig på hunden för att orka. Min gick fram försiktigt, och under mycket hård kontroll av mig, men killen visade bara tänderna och husse hade allt svårare att hålla, så jag kallade tillbaka hunden och tog ett snack med husse, han skällde inte. Något som även hunden slutade med.

Det visade att schäferkillen är vaktig och tillåter ingen annan människa eller djur komma för nära första gången. Så vi kommer att träffas igen.

När vi står och pratar ökar dramatiken ännu mera då ortens vaksammaste foxterrier, en elva årig dam, kommer. Hon har ingen respekt för någon, och nu blev det ljudligt. Matte valde att vände, och sedan gick vi alla åpå rad med tjugo meters mellanrum.

Strax innan hemkomst mötte vi en Cocker Spanieldam, en liten valp som tjugo meter innan lade sig som en blöt död fläck på marken. Hundvakten kom ingen vart. Min gick fram och hälsade artigt och tio sekunder senare flög hunden upp vilt skällande och hundvakten konstaterade:

- Sådana är kvinnorna, de ska alltid styra och ställa.

Kanske har han rätt, ändå saknar jag en i mitt liv. 

Det blev god natts sömn utan JB, och nu är jag lite piggare. Stressad som vanligt och återkommer.

Idag har Agata och Agda namnsdag. Grattis! 

Jag har visst blivit brandman och brandsläckare har jag, intern sådan som extern sådan, västra sidan till Frumskan blir det då, om hon fortfarande vill.

Förlåt trollpackan, men jag fick det lite sent, om du är lite snabbare så.... 

MSN regerar inatt och jag har skavsår i baken. Och ont i öronen av trötta människor som inte lyssnar men väl jäklas. :-)

Lev väl !

Jag ber om ursäkt för att jag är lite sen med detta inlägg. Det beror på att en mycket varm och godhjärtad dam, höllt om mig, och jag stormtrivdes. Skickar en kram till dig F. Och ett stort uppriktigt tack.

Även ett tack till I, som tog sig hem, trött och eländig, men inte till mig eller från mig, är det bäst att tillägga.

Nu väntar msn, lite skrivande och minst ett inlägg till i denna blogg bara för din skull.