Fotbollspremiär idag får mig att tänka på den gamla goda tiden när IFK Göteborg spelade mot Inter på Ullevi. En kompis hade fått tag i fler biljetter, alla ståplats, men ändå. Det var ligacupmatch med ett svenskt lag.

Mitt problem var att jag inte hade råd för matchen skulle spelas just vid den tiden. Då ställde en kompis, Pierre, upp och lånade den hundringen jag saknade mot att jag kunde betala tillbaks när jag fått lite över. Kisen var ändå född miljonär och hade inte jobbat en dag. Han levde på räntorna. Han var skolkamrat med Sten, som ordnat biljetterna. Således åkte jag, Sten, Mia (Stens flickvän), Pierre och Tore till Göteborg för att se matchen.

I Göteborg hade Sten en lägenhet i vilken vi skulle övernatta. Platserna vi fick var usla. Jag fick en pelare mitt i synfältet och en stor jävel framför mig och då är jag 184 cm över marken. Jag trängde mig fram lite och fick en hysad plats med hyfsad koll på plan. Problemet var att när IFK gjorde något bra eller domaren klantade sig, fick man ta smällarna i reaktionerna hos åskådarna.

Något blåmärkt tog vi oss efter matchen, som slutade 0-0, med buss tillbaks mot lägenheten. På bussen började en tjej att flirta grovt med mig och när hon gick av, en hållplats före min, var det nära att jag följde med.

Dagen efter skulle jag åka hem, de andra kulle vara kvar och följde av artighet med till stationen för att vinka av mig.

Två veckor senare hade jag fått lite kosing och gänget som var i Göteborg, utom Pierre, och jag beslutade för att gå ut denna fredagskväll. Vi gick till en av Stens stamkrogar. Precis utanför dörren halkar jag till på något och sätter mig nästan. Detta ser dörrvakten från sin placering bakom en tjock dörr med liten ruta och menar att jag är onykter och får inte komma in!

Nu utbryter en rejäl diskussion där vakten får förstärkning och vi är totalt 10-15 personer som nu ska snacka. Det hela skutar varken med slagsmål eller skottlossning, inte ens ett hot, bara ett löfte om att ingen av oss skulle komma tillbaka någonsin.

Vi gick till en annan krog och beställde kvällens första, men långt ifrån sista, öl. Vi hade ett långbord för oss själva, men så var vi 8 personer och jämna par. Vid 02-tiden kommer Pierre dit. Han blir förbannad när han ser mig och börjar att bråka. Till slut får personalen ingripa och säga åt honom vara tyst eller lämna lokalen. Han vägrade så jag lämnade lokalen i samförstånd med alla inkl personalen.

På lördagen, dagen efter alltså, skulle jag få dambesök vid elvatiden och några minuter i ringde det på dörrklockan. Tur att man bara hade en etta och städa till när man varit ute, tänkte jag precis innan jag öppande. Dörren rycks ur min hand och det nästa jag märker är en knytnäve på väg mot mitt ansikte och jag for som en projektil in i lägenheten. Det var Pierre som inte tålte att han, som han sa, blivit så förolämpad som under natten. Dessutom skulle han ha sin hundralapp omgående, annars...

Han fick sin sedel och med mycket möda blev jag av med honom. Nu återstod att städa upp efter kraschlandingen i en stol, dessutom kunde jag behöva en uppfräschning själv. Jag hann klart innan dambesöket kom och förklaringarnas tid var här.

Senare på dagen gick jag över till Sten, som chockade av mitt mörbultade ansikte innan han ändrade färg efter att ha hört storyn. Efteråt var det inte längre kul att heta Pierre och vara miljonär för här hjälpte inga pengar i världen mot utfrysning som följde.

En påsk för många år sedan skulle jag följa en kompis till dennes lantställe för att koppla av. Tyvärr fick vi åka sent sent på kvällen, efter elva. Inte så kul då det var mörkt och efter timmars körväg. Men polarn tryckte pedalen i botten och vi åkte. När vi hade åkt i någon timme frågade polarn om jag hade anlag för åksjuka.
- Nä, bara jag kan se staketpinnarna, så är det ingen fara, svarade jag kaxigt.
- Det är inget staket, det är belysningsstolparna!

Lite drygt två timmars körning och inte en spya bad polarn mig att hålla utkick efter en ganska hastigt påkommen avfart från den raka stora fina vägen vi åkte på.
- Där, jag ser den, skrek jag till.
- Var?
- För 500 meter sen!

Han bromsade ner och vände bilen, och körde betydligt långsammare tillbaka en kilometer. In på den mindre vägen och jag trodde att vi hade hamnat på Gröna Lund i Stockholm. Vägen var smal så att knappt en bil fick plats. Kurvig som en välsvarvad snygging och upp och ner som en bergodalbana. Så åkte vi i ett par kilometer innan vi var framme tidigt på morgonen.

Vi sov länge på långfredagen, men när vi vaknade var det till solsken och värme. Vi käkade och gick till skogs eftersom träden kröp inpå knutarna. Flera timmar senare kom vi tillbaka, trötta och lite hungriga.

Men innan det var dags att göra i ordning mat, tittade vi till polarns segelbåt. Ingen stor sak, men nog så härlig att vara ute med.

Middagen slank ner och resten av eftermiddagen och kvällen tillbringade vi med att slöa och snacka skit. En och annan öl slank också ner innan "lopplådorna" kallade till sig oss. Till min nackdel var det kanonsvart när vi släckte ljuset, det gick inte att se ens handen några centimeter framför ögonen. Naturligtvis hade jag en mardröm denna natt och vaknade på ett smärtsamt sätt då jag i sömnen kastade mig in i väggen vid sidan av sängen.

Polarn som vaknade av oväsendet tände ljuset och såg vad jag hade ställt till med, så det blev till att förklara. Efteråt sa han till mig att även han hade haft samma problem, men de hade gått över med åren. Något jag ännu inte vet eftersom jag inte gått in i kompakt mörker av det slaget igen. Men då lyckades vi somna om och vakna dagen efter som vi slöade bort.

Vi åkte hem redan på påskdagen eftersom vi ville slippa alla köer som har en förmåga att uppstå när alla ska hem vid samma tid. Vi åt en stabil frukost och gjorde i ordning för avfärd och jag skulle önska att jag hade låtit bli frukosten. Inte nog med vägens beskaffenhet, vi fick möte också. Tur i oturen så var det vid en möteplats? Måste ha varit den smalaste mötesplats jag hamnat på, och med en väldig sluttning nära höger hjulpar.

Med millimeterprecision kom vi förbi och snart ut på den stora vägen, som nu hade en del trafik. Väl ute på den stroa vägen började min mage att vilja returnera frukosten, något polarn inte blev förtjust i. Han stannade vid en mack och jag skyndade ut ur bilen och spydde. Orsaken till detta vet jag inte, men vi skyllde på den smala vägen.

I Stockholm är det svårt att andas på grund av alla bilar som släpper ut massor av miljöförstörande partiklar i luften. Man vill nu ha biltullarna tillbaka så att några procent bilar försvinner.

Detta måste innebära att stora vinnare är de som stannar hemma i påsk, samtidigt som merparten åker bort. Renare luft i huvudstaden var det länge sedan de andades.

Man kan fråga varför en sådan stad som Stockholm ska behöva ha dessa problem? Kollektivtrafiken är väl utbyggd och går mycket ofta. Och fungerar även nattetid. Bilar blir bara en onödig utgift för boende i stan.

Ska man ha bil i storstad ska det vara antingen elbil eller biogasbil för minsta utsläpp. Fördelen med elbil är att den går upp mot 50 mil på en laddning och har inte på långa vägar alls sådan mängd utsläpp som en bensindriven bil. Kör du bara i stan räcker strömmen. Ofta blir det från bostaden till arbetsplatsen och tillbaka igen. Kanske en sväng till gymet, skolan och hämta barnen eller affären också, men det kan man som ägare till en elbil göra utan att skämmas. Och under natten laddas den upp.

Biogasbilen har den nackdelen att det finns alldeles för få pumpar. Etanol är det enda som man tänker på, vilket kan komma att straffa sig i framtiden.

En viktig sak att tänka på när du anlitar en hantverkare är att de har en annan tidräkning. De räknar i hundår, en vecka blir sju veckor osv. Och så gillar de att bli kliade bakom örat, de har alltid en penna där.

Nu är det en låååång fredag. Helst av allt vill jag ligga kvar i sängen, strunta i allt, men hunden kallar oavsett det är varmt eller kallt. Väder och vind gör inte allt för hunden, men väl för mig och inte underlättar det hur jag känner mig. Och så bara 2 plusgrader ute. Brrrrr.

Ut med hunden flera gånger, helst vill jag inte gå tillbaka, men vart ska vi annars ta vägen, hunden och jag? In i lägenheten där varken hon eller jag längre trivs så bra av olika anledningar. För någon personlig inbjudan till någon lär vi inte få.

Upp o hoppa, stretcha ut kroppen ända ner till tårna. Lite kroppsövningar till det, sedan är det bara att lägga sig och sova vidare, om man får. :-)

Godmorgon besökare, hoppas du får en trevlig dag!