Äntligen går en jättejobbig måndag mot sitt slut, mina skor är utnötta snart och jag mår som jag förtjänar. Saknar min hund så mycket.

Dags för sängen, men sover jag nåt?

Lev väl! 

Fröken hade läxförhör på lågstadiet i Tierp. Varje gång Kalle fick en fråga slickade han på fingret och strök sig över pannan. Fröken ville till slut veta varför han gjorde på det viset varje gång han fick en fråga.
Kalle svarade:
- Jo det är därför att ibland när vi lagt oss och skall somna så brukar mamma säga till pappa: - Stryk lite saliv på huvudet så går det lättare.

"Man upptäcker unga nya världsdelar om man inte har mod att släppa alla kuster ur sikte."

(André Gide) 

Sedan klockan 15:40 är jag totalt ensam. Jag har irrat runt i samhället, slitit sulor och sådana saker. Efter en snabbis på ICA, är jag inne i helvetet, mår allt annat än bra, och vet att nu blir det bara värre och värre.

Vi var på plats på perrongen redan 40 minuter före utsatt tid och tjugo minuter senare kom tåget. Naturligtvis fick jag ta på det tunga bagaget, vilket var ett nöje! Sedan hunden och nya ägaren. Efter lite småprat kom avgångstiden och jag stod där med blöta ögon, filmandes avgången, den sista avgången så att säga. Bara idag blev det förutom denna filmsekvens, ytterligare 69 bilder på hunden och ibland med ägare och andra med. Hon fick ta farväl av sina två bästa vänner, två andra träffade hon inte innan avfärd.

Vid 16:30-tiden kom så ett emddelande från tåget i Alvesta, det snöar! Själv såg jag inte det, för jag ramlade av stolen, ryggraden sitter i nacken och nacken utanför som två horn. Låter bekant på något sätt.
Hunden stormtrivs på tåget! Förvånande och roligt. Hon ligger i mittgången och blockerar, är dessutom tågpersonalens kelgris. Det är nu jag inser vad jag missar, inte bara en kanonfin vän sedan 7,5 år, som räddat livet på mig, som jag varit på äventyr med och mött björn och älg tillsammans med, utan även en populär dam i sina bästa år.

Tack för alla vänliga kommentarer här och via mejl, sms och tel.samtal Jag önskar jag kunde ringa en vän alla vänner här, men jag har inte era telefonnumrmer. Så ta emot mitt innersta varmaste tack, för att ni finns, för att ni är snälla och trevliga, som bryr er om mig. Något jag är mycket ovan vid.

För dig som inte är med i turerna, så skriver jag om min hund, en schäfertik på 12 år, som jag tog hand om 4,5 år gammal. Hon har flyttat med och bott överallt och varit trogen mig. Vi har sett levande vild brunbjörn, sällskapat med älgar, varit familj med katter och myskänder, styvmamma till 15 kattungar, och myckwet mera.
Jag tvingade nu att lämna bort henne för att jag har en empatilös idiot till granne under, inte torr bakom öronen och absolut ingen djurvän. Han lägger ner mycket pengar på värsta ljudanläggningarna och struntar i att ljudet skadar andra, människor som djur. Bara det låter extremt högt, helt flera kvarter bort. Hunden har lidit fruktansvärt, jag har en hörselskada, och det enda han fått är en varning. Varför jag inte flyttar? Jag har tittat runt, och det är svårt att hitta något, skälen är många. Ett av dem är att jag ska inte behöva flytta på grund av en granne som inte sköter sig!

//Zkrivaren

...idag är inte lätt, det är tungt då jag skall skiljas från min livskamrat sedan 7,5 år, tvingad av en empati- och förståndlös granne, var oljud skrämmer hunden till områden där inte ens vi människor vill vara. Hon blir ett nervvrak, nu är det snart husses tur att bli det.

Idag har Maj och Majken namnsdag. Grattis!