Tröttheten är stor inom mig och jag behöver ta igen massor av sömn, kroppen är slut på krafter och jag känner mig som en disktrasa, torr och vriden.

Nu blir det tidigt i säng och med humöret i nedåtgående.

Lev väl! 

Herr och fru Olsson hade länge gått och tittat på det där vackra bordet som fanns i möbelaffärens skyltfönster. En dag gjorde de slag i saken och steg in i affären.
- Det är dyrt, sa expediten, men det är ett bord som vet allt. Man kan faktiskt fråga bordet allt möjligt och få svar.
- Löjligt, sa Olsson och vände sig till bordet. Hur mycket har jag på min bankbok?
Bordet kilade iväg till väggen och tillbaka sju gånger och Olsson insåg att svaret 7000 faktiskt var rätt.
- Otroligt, sa Olsson. Men det här klarar du inte: Hur många tusen har min fru på sin bankbok?
Bordet körde igång de här vandringarna till väggen och häpna räknade de till 288!
- Nänä, gnäggade Olsson. Hon som bara är hemmafru och inte tjänar några pengar! Hur skulle hon kunna ha så mycket pengar!
Det var då som det vackra bordet plötsligt särade på de antika benen!

När jag skulle iväg och handla tidningen, så genade jag via skolgården. I en ingång en trappa ner skymd för mig, var det ett jävla liv. Det lät nästan som någon misshandlades, så jag tog och ändrade riktningen. Efter några steg kom två offer farande...livrädda och skrikande. Efter kom gärningsmannen, en urilsken fiskmås, som stod och stampade ilsket gloende efter de flyende. Jag ändrade snabbt riktning för det finns inget värre än ilskna måskärringar.

Idag är det en  dålig dag, sliten och deppig är jag, över allt och ingenting, kanske mest över den del som kallas vänner, de som smajlar in sig under en tid, sedan sårar och försvinner ur ens liv.

Det är inga vänner säger många, så gjorde även jag en gång. Men de är duktiga på att luras och man går på det, så även jag.

Det kanske inte är så bra, men vi är ju människor.

Nu funderar jag dock på att ställa in pennan för gott! Bloggandet är inte kul längre. Ingen är bestämt, men det ser mörkt ut.

//Zkrivaren