ag spelade under många år innebandy och fick ett erbjudande om att spela innebandy med arbetskamraterna. Enkelt och roligt, trodde jag.

Vi skulle spela en serie med tremannalag där de två bästa gjorde upp i en final. Ingen domare, men väl diciplinerade spelare?

När dessa killar och tjejer tog plan i besittning försvann alla hämningar. I första matchen fälldes jag grovt med en klubba mellan benen och for in i en vägg så den skakade. Själv såg jag bara universum för en sekund.

Upp igen, men det gick inget vidare med smärtorna och matchen förlorades. I nästa match ställdes mitt lag mot ett mixat lag där jag i en situation kom att hämta bollen i ett hörn. Plötsligt blir jag rejält upptryckt mot väggen och en mun frågar viskande i mitt öra om hon får låna "klubban" mellan mina ben. Samtidigt som en hand smeker uppför på låret. Jag tappar all koncentration till "klubban" och förlorar bollen. Kvinnans list, tror jag att jag föll för.

I finalen ställdes vi ånyo mot varann, men denna gång skulle jag inte falla på samma smekning. Men vi hamnade ånyo i hörnet, men med den skillnaden att hon pressades med ryggen mot väggen och mig framför. Jag undrade stillsamt om jag skulle föra in "klubban" i "fodralet"? Som tack satte hon den riktiga klubban bakom mina ben och knuffade till. Och lika illa gick matchen, men en silverplakett för några matcher i den värsta och regelvidrigaste, men samtigt en rolig serie, är inte helt fel.

Nu när vädret är så fint drömmer jag mig tillbaka till ett minne många år tillbaka i tiden, en cykeltur med Korpen "Mälaren runt".

Redan dagen innan ringde en av deltagarna, en tjej, till mig och frågade om vi kunde slå följe eftersom vi bodde ganska nära varann och hon var lite osäker på mötesplatsen. Eftersom vi skulle iväg hemskt tidigt 05:30 så tyckte jag att det kunde vara trevligt med lite sällskap.

Packade hade jag gjort i flera dagar. Det gällde att ha med saker för en vecka, snygga kläder, oömma kläder, olika skor, strumpor, kallingar osv. Men ändå inte för mycket för vi skulle kunna ha allt på cykeln. För ändamålet hade jag köpt en 50 liters ryggsäck där det mesta gick i, bara sovsäck och liggunderlag kom utanför. Men lite klurighet satt dessa fast på ryggsäckens utsida, varför jag kunde cykla med allt på ryggen.

Kvart i sex påföljande morgon träffade jag tjejen och vi cyklade iväg i ett lagom tempo. Man ville ju inte bli slutkörd på morgonen.
Klockan 07:00 samlades alla för en stadig frukost och briefing innan start. Vi hade sjukvård och följebil med. Bilen kunde ta folk och cykar samt packning, men inte hur som helst. Packning var för mat o dyl. Cyklar som gick sönder kunde lastas upp för transport till dagsmålet liksom innehavaren.

Vi delades in i grupper och jag hamnade i grupp fyra tillsammans med fem killar och två tjejer från tre orter inkl min.

Ett av etappmålen var Västerås där ytterligare folk mötte upp för att cykla med. Men för en i min grupp blev det en minnesvärd resa på ett speciellt sätt. Efter några mil på första etappen fick han punktering. Händig som han var så lagade han det på följebilens flak och kunde delta i några kilometrar innan däcket exploderade. Det blev följebil hela sträckan.
På nästa sträcka gick det bättre, men efterföljande var det alltid problem för denna kille som ändå hade humöret i topp.

Frisbee var inne och vi spelade frisbeegolf och annat på kvällarna. Olika aktiviteter avlöste alltid på kvällarna.
Efter en god natts sömn var det frukosten man såg fram emot och åt rejält av för att klara 5-7 mils cykling. Ok, vi åt även lunch halvvägs, potatissallad tills det börja rinna ur öronen.

På sträcka två dag två cyklade jag först och i egna tankar. Plötsligt kommer en gruppmedlem upp vid sidan av och säger åt mig stanna. Och jag undrar varför. Vänd dig om så ser du varför tyckte han. Jag vände mig om och ett par kilometer bort såg jag gruppen komma. Jag hade trampat lite för bra på denna milslånga raka utan backar. Från det gruppen kom i fatt fick jag uppgiften att cykla sist och ta hand om eftersläntare, och det var inte helt fel, hon var snygg och trevlig.

Den kvällen var jag diskussionsämnet i ledningsgruppen från Korpen, och morgonen efter  upphöjdes jag till vice gruppledare eftersom något hade hänt som påverkade ordinarie ledare. Allt gick bra till näst sista dagen då en kis från en annan ort som inte tålde mig för det jag gjorde. Plötsligt klappade han till mig. Tjong i planeten bara. Han blev omedelbart omhändertagen. Jag för min del svävade i rymden, det är jag säker på för jag såg stjärnorna.

Den tredje kvällen, tror jag det var, så övernattade vi i en gymnastiksal, stor som en handbollsplan. Duschar för killar till vänster en trappa ner och tjejer till höger en trappa ner. Och duscha ville man gärna efter en dagsetapp. Jag var inget undantag utan går ner enligt anvisningarna och klär av mig. Precis när kallingarna ska av kommer tjejerna i gruppen och påstår att detta var deras sida. En rolig situation uppstår då vi samtliga ganska avklädda sånär som kalsonger och badhandukar börjar diskutera. Men vi löste problemet utan hårda ord, snarare med humor i blicken och sedan duschade vi i samma dusch, men (tyvärr) inte samtidigt.

På en av sträckorna, jag minns inte vilken, skulle vi ta en enorm brant backe som var ca 400-500 meter lång. Jag hade en tioväxlad hoj och slängde i en låg växel och gick om alla. Men halvvägs fick jag lägga i ettan för att ha ork att ta mig hela vägen upp. På kvällen kom en ledare till mig och sa:
- Det här är dit, elelr hur? och lämnade mig ett skadat vykort. Jag bekräftade och fick veta att jag hade tappat det i backen. Där efter hade närmare 70 cyklar och en bil kört över kortet, som jag skulle skicka till föräldrarna. Den här gången var inte posten skyldiga till kortets utseende.

Sista dagen för stockholmsgänget i Stockholm, spelade vi frisbee som fotboll. Jag och mitt lag kom att möta ett lag med den elaka kisen i, och tro det eller ej han flyger på mig igen när jag prcis fångat frisbeen, men nu var jag beredd och min höger mötte honom och skickade iväg honom en bit. Själv fick jag tas av plan till sjukrummet med skadad hand, men det var värt det.

Efter bråket blev det omfattande samtal och ursäkter skulle ges och tas. Vi gick med på det under tyst protest, väl medvetna att skulle vi springa på varandra igen i endera stan, då skulle det inte vara lyckat. Men minnet från denna resa som kom att innebära en hel del för mig många år framåt, var och är roligt.