I dagens aftonbladet står att läsa att det räcker att få fingret för att få bort ångesten och depressionen. Det är inte sant! Så många fingrar jag fått så är jag lik förbenat deppad alltför ofta. Men när jag läser vidare så ska man få fingrarna i en halvtimme framför ögonen. De far åt höger, de far åt vänster. Behandlingen, som säkert är svindyr, skall upprepas fyra gånger. Sedan är man symtomfri, åtminstone var alla utom en i testgruppen det.

Personligen blir jag bara nipprig av att följa mina fingrar i tio sekunder, så jag tar hellre och lyssnar på musik, instrumental sådan som Cabriolet eller Robin Crossing Water. Sätter mig bekvämt till rätta. På med hörlurarna och sätter på musiken. Om t.e.x Cabriolet inte räcker, låter jag cd:n fortsätta med nästa tills "Another Year of Music" är slut efter drygt 35 minuter och då kan jag konstatera att jag mår bättre.
Jag har faktiskt kontaktat Pyret Records och tackat för musiken på cd:n. För mig fungerar detta jättebra, och för många andra också, men inte för alla.

Det finns människor med ett oroligt inre som endast behöver prata av sig med någon som de kan få förtroende för, inte nödvändigtvis en "hjärnskrynklare" med massor av diplom hängandes på väggarna, utan en vanlig människa som du och jag. Förutsatt att denna människa kan hålla igen "brödluckan" och inte springa med skvaller efteråt. Jag har själv ställt upp vid flera tillfällen, utomhus som inomhus och per telefon för människor med oro i huvudet. Ingen, som jag vet, har fått återfall.

Själv berördes jag djupt av en tjej som jag träffade för länge sedan när jag var ung och snygg. Hon var djupt deprimerad och gick bara i nedförsbacke. Jag halkade in i hennes liv samtidigt som jag var tvungen att reda ut mitt eget. Två liv en människa. Vi umgicks i sex månader till och från. Pratade om det mesta och när sex månader gått kom vi ifrån varandra.

Två år senare träffade jag henne på en buss i Högdalen, söderförort i Stockholm. Min far hade precis gått bort i en hjärtinfarkt. Hon kände igen mig och ville prata och jag lyssnade. Hon hade efter att vi tappat kontakten försökt begå självmord genom att slänga sig framför tunnelbanetåget. Hon hamnade under vagn nummer fyra. Men Gud ville inte ta emot henne så när vagnen lyftes reste hon sig upp och fick hjälp upp på plattformen där räddningspersonalen fanns. Fullt oskadd.
När tåget körde över henne liggande mellan rälsen kom lösningen på hennes problem i huvudet. Idag mår hon, vad jag vet, bra.

För andra människor är alternativet medicin, ångestdämpande, antidepressivt osv. men hjälper medicinen på sikt?
Nej, hävdar jag, det skjuter fram problemen som finns, som måste åtgärdas. Och när problemet finns framför ansiktet, då kan man gå ner rejält igen. Men det är inviduellt. Mer om detta kommer i framtida bloggar.

Å yrkes vägnar var jag tvungen att korsa en lokalgata intill en större korsning. Från andra hållet kom en s.k "pudding". Och till vänster om mig en bil med en äldre dam i. "Puddingen" litar blint på "Zebralagen" som innebär att bilisterna ska släppa fram gående, men inte om de riskerar att ställa till med trafikhinder eller bli en olycksrisk. Nu fick bilisten stanna mitt i korsningen och tur i oturen kom ingen bil i korsande riktning. När "puddingen" passerat grymtade tanten i bilen och jag vinkade fram henne. Hon sken upp som en sol och tackade.
Tänk vad lite medmänsklighet kan göra i den grå vardagen.

Nu blir det 120 km/tim på de fina säkra motorvägarna, bara att blåsa på i 160 då. Å andra sidan gör väl många det i sina fartvidunder till bilar som de uppfattar som så säkra att om olyckan är framme så klarar man sig. Och föraren själv är ju skitduktig på att ratta bilen, så en olycka i 200 är osannolik.

Jag har själv suttit i bil på motorväg när något farit förbi. Fast föraren i det egna fordonet hållit hastighet plus moms.
- Vad var det där, undrar vi i bilen.
- JAS 39 Gripen.
- Nej, det var Stålmannen.
- Fel fel, det var en bilist som hade bråttom hem!

När jag har tid över efter att ha komprimerat allt som skall göras, sitter jag och skriver på ett bokmanus. Kanske det kan bli något i framtiden. Jag har ett antal manus, några färdiga, några halvfärdiga, och så en del påbörjade. Det är snusk, sanning och fiction, beroende på vilken det är. Ingen är ännu publicerad, men skam den som ger sig. Några är lästa av andra, helt eller delvis med olika betyg som följd. Snart kanske min bok står på hyllan i bokhandeln.

Men då får jag kanske låta bli lunchbloggandet.

Nu försvinner snön snabbt och upp kommer...en 200 g Marabou mjölkchoklad! Jag glor fånigt samtidigt som hunden går vidare. Tyvärr var det tomt papper, "chokladen" höllt jag på att trampa på där den låg upprullad, luktande klar. Tio minuter senare höllt det på att gå illa. En muppiebilist kom farandes i 50. Plötsligt fick han ett skamligt förslag (eller något liknande) för han tappade kontrollen över bilen som plötsligt kom farandes mot mig på trottoaren. I sista tusendelen av en sekund lyckades han räta upp bilen. Däcken skrapade mot trottoarkanten, men jag slapp bli ett mellanting av människa-bil-staket. Ingen jäkel skulle känna igen mig om jag kom rullande på två bilhjul med schyssta fälgar, med armar av grönmålade plank och med en cylinder till huvud.