Bredbands- och telekundernas stora irritation är kundtjänsten, skriver DN idag. Anmälkningarna till Konsumenternas tele- och internetbyrå, ökade första kvartalet i år med hela 40 procent.

KTIB tog emot 2.000 anmälningar med olika klagomål mot bredbands- och telebolag under det första kvartalet i år. En tredjedel, 636 anmälningar, gällde klagomål på bolagens kundtjänst. Under motsvarande tid förra året var siffran 465 anmälningar.

Kunderna retar bland annat upp sig på att de inte kommer fram till kundtjänsten, att de får dåligt bemötande, att de inte blir vidarekopplade till tekniker och att anställda inte ringer tillbaka trots att det utlovats.

Det sista ovan tog jag upp för en kort tid sedan och då var Telia i fokus, de besvarade även här i bloggen, vilket alla bolag har rätt och möjlighet att göra, när det skrivs om dem.

Jag har själv dålig erfarenhet, och nu riktar jag inte blicken mot Telia, utan vissa andra bolag, bl a bredbandsbolaget som tydligen går med på att om de får möjlighet till att ansluta kunder via kommunens stadsnät, ställer upp på att fastighetsägaren, det vill säga min hyresvärd, ska bestämma om jag får vara kund hos dem. Svagt!

Tele 2 är annars ett bolag jag hör mycket kritik om, dock är min kontakt med deras kundtjänst god än så länge.

Att inom en rimlig tid nå fram till ett företags kundtjänst måste man som kund ha rätt att kräva, och företaget skall ha  kappacitet att ta emot så väntetiden är rimlig.

Vad som är rimlig väntetid, är olika beroende på vem man frågar.

Att få höra att en tekniker skall ringa tillbaka och inte gör det, är ansvarslöst från företaget, och frågan är om inte kunden skall ha en viss ersättning beroende på ärendets art.

http://www.dn.se/ekonomi/kundtjansten-retar-kunderna-mest-1.882735

//Zkrivaren

Jag ska knyta an till nattbloggen och deppighet och depression, något jag har erfarenhet av.

Det jag tänkte haka på är en kommentar om att felet är att vi inte talar om hur vi mår. För så sent som i förrgår var jag i en diskussion i ämnet och där framkom det att man ska inte visa att man är deppig eller lider av depression. Då är man svag.

Jag tror nog dock som den som skrev kommentaren att det är bättre att prata om det, än att bära på det inom sig.

En annan faktor är att få vill höra talas om det, kanske för de inte kan nåt om det, eller själva mår dåligt  som de inte visar. Än mindre säger till någon.

Många väljer därför att sitta bakom sin dator, dold för insyn, men synlig i forum och andra sajter av liknande modell. Då kan den vara utåt sett på skärmen en glad person, men i verkligheten, är det något annat.

Till detta kommer ensamhet på grund av konstiga höga krav från många, utseende, ekonomi, arbete, bil, hus osv. är sådant man tittar på, resten är tydligen sådant man kan undvara...som känslor.

Jag har precis avslutat en diskussion med en kvinna i ämnet. Hon söker en man för att slippa ensamheten, har provat på via nätet och bara fått sexsvar. Hon kan inte förstå varför.

Själv har hon inga anspråk utom att han ska se bra ut i hennes ögon, ha mycket bra inkomst, egen bil, arbete och villa.

Och i finanskrisens spår med hög arbetslöshet som  följd underlättar inte i något avseende.

Människan idag tycks ha blivit egoistisk, tänker bara på sig själv, inte sätta sig själv först. Allt som inte är bra i samhällets ögon eller vänners, gömmer man inom sig, kanske tar man ut det på internet i något forum inför en okänd person, som aldrig blir något mer än så, fast det kan vara en person som kan ge det som behövs.

Lider man av en djup depression som innebär sjukhusvård, i den mån det finns resurser, struntar man i totalt allt.

Men för människor med psykisk ohälsa är det personalresurserna och fullbelagt som tycks vara det största hindret, villket leder till andra problem.

För vem vill umgås med en som har psykisk ohälsa idag?

//Zkrivaren