Det är inte lätt att vara ute i trafiken, det vet jag som gammal 08:a. Och inte är det bättre i Katrineholm. För några år sedan var jag på väg till en adress när plötsligt en siren slog i örat. På några meters håll från mig hade en polisbil slagit på blåljus och siren! För min del blev det ett lock över vänster öra i en vecka. Långt efter kom t-sjukdomen så nu hör jag SVT:s testsignal varje dag. Och det är väl därför jag får betala TV-licens oavsett TV-innehav?

Idag hände det nästan igen. Jag var på väg hem utmed en lokalgata. Plötsligt skar en, en sekunder långt sirenljud, i mina öron två gånger med några sekunders mellanrum. Jag vände mig om och där kom ambulansen på blått. Först när de passerat mig slog de på sirenen. Tack för det grabbar i 928 (tror jag det var, om inte annat ses vi snart igen).

Mitt första och alldeles egna arbete fick jag när jag var 14 år. Jag skulle sälja ägg och potatis som dörrförsäljare. Det var potatis om 1, 3 eller 5 kg och en karta ägg. Och vi hade jättekul, folk blev glada när vi kom och många ville att vi kom tillbaka om en vecka eller så.

För min del tjänade jag 125 kronor första kvällen, eller som övriga sa: NYBÖRJARTUR! För sedan gick det sämre och sämre. Inkomsten låg på 20 spänn timmen eftersom som den var knuten till hur mycket jag sålde.

Till slut var jag desperat. In i ett höghus om 8 våningar och inte en enda dörr öppnades på våningarna högst upp. På våning sex öppnades en dörr och där stod hon, klädd i en genomskinlig klänning, en brunett med glittrande glada ögon och ett leende som visade hennes smileysgropar. Jag började stamma för första gången i mitt liv. Till slut fick jag fram mitt ärende och jag hade kommit i exakt rätt tid, hon hade glömt äggen, kunde hon köpa? Hur många? Naturligtvis blev allt besvärligt eftersom hon hade ljus bakom sig och genomskinlig klänning utan speciellt mycket under, gav mig stående problem som hon såg. En mer generad kis har det aldrig funnits.

Jag stammade fram ett omöjligt antal ägg i kartan, som hon med ett leende sa var fel. Nä, jag stod på mig liksom i byxan, och det värsta var när hon tittade på bulan och frågade om jag inte hellre ville komma in. Jag ville sjunka ner i skorna. Jag flydde nerför sex långa spiraltrappor, ner till bilen och hämtade specifikt antal ägg, det jag sagt skulle vara i en karta, vilket förvånade alla. Men kunden har alltid rätt. Med tre ägg för mycket var jag snart åter och öppnade dörren igen, klädd i en morgonrock av tjock mysigt tyg. Hon betalade och upprepade frågan. Jag upprepade min flykt.

Nästa dag sa jag upp mig, arbetet var livsfarligt, tyckte jag då, idag hade jag gjort något helt annat.