Vilket strålande väder det är, plusgrader, lampan i himlen lyser och vindstilla, det måste basuneras ut, tänkte jag och sms:ade detta till en person.

Svaret kom....nedlåtande.

"Här blåser och snöar det för fullt."

Och plötsligt kom det ett moln för solen i min kropp. Aldrig får man vara riktigt glad.

Men en osäker källa som titulerar sig kunnig, låter meddela att i södra Sverige stabiliseras vädret alltmer och till helgen upp mot 10 varma grader, kanske lite nederbörd i blöt form...regn.

I norra delarna lite nederbörd varvat med fint väder och bra temperatur.

Hunden riktigt myste i snön idag, dök ner i den och jag undrade var hon fanns....plopp...så var hon där igen. Hon hade ingen lust att gå in igen, det var härligt ute och jag håller med henne, men tyvärr måste man även vara inne.

Det är banne mig dags att ändra arbetslagen rejält!

Det borde gå med dagens tekniksamhälle.

Tänk om jag kunde ta en laptop....som jag inte har....och gå till caféet, sätta mig utanför med en fika och våffla. Öppna bärbara....svära så det blir lokal solförmörkelse då jag inte ser ett smack på skärmen...förrän solförmörkelsen kom....snabbt kolla mejlen, skriva och skicka...innan solen lyser igen.

När personalen kommer ber man om ett parasoll...sedan upp med datorn.

Jobba...jobba...jobba...surfa runt och titta på lättklädda damer...hårt jobb...man blir inte en mjukis i första stund.

Mobilen ringer och chefen skäller ut mig...hon har lagt in ett spionprogram...är ilsk för att jag inte tittar på henne mer....gör saker....

Vad fan gör jag på fiket?

//Zkrivaren

Unga fru Larsson skulle föda sitt första barn, och den blivande pappan var väldigt nervös. Han går på krogen, äter en god middag och det blir dessutom lite för mycket att dricka.
Klockan två på natten kommer han till BB och frågar hur det gått.
- Er fru har fött er två underbara flickor och här kommer ni halvt berusad först klockan två på natten!
- Blev det tvillingar, sluddrar Larsson, vilken tur att jag kom klockan två och inte klockan fyra!

God förmiddag därute!

En tung tisdag, inte viktmässigt utan känslomässigt i flera led.

Det är ny arbetsdag.

Det är mer snö på marken.

Och det är sjukdomar.

Själv hade jag årets hittills värsta dag o natt igår och idag lär reaktionen komma, ska jag stå pall eller ramlar jag?

Ramlar kanske jag gör ändå med nysnö över blankis...hur kul är inte det?

Få åka med transportbilen till verkstaden...få ligga och mysa i en säng...bli omskött av sköterskor, som de kallas.

Hunden får någon annan ta hand om...i fall någon nu vill göra det.

Har jag riktigt bonntur, så kommer jag aldrig tillbaka.

Tack vintern...tack kommunen....tack för mig.

Vilken tung inledning det blev...säkert 101 kilo tung. Vem fan orkar lyfta?

Det är bara att hoppas och vara lite mindre mera försiktig ute så kanske, men bara kanske man inte halkar omkull, för det var vid den här tiden för ett år sedan jag gjorde det och fick tre frakturer.

Jättemysigt!

Enarmade banditen, det var jag det, bara lappen för ögat och käppen saknades. Det var veckor av smärtor, veckor av helvete, när jag lärde mig allt med en arm/hand.

Så du besökare, var rädd om dig när du är ute, oavsett om du går eller åker bil, det är vinter och halt ute.

Idag har vi Maria benådelsedag och Våffeldagen, så passa på och smäll i några extra våfflor idag. Det gillar både du och magen...hoppas jag.

//Zkrivaren

Natten är här och det är inte kul. Ute har snö fallit igen och jag har pratat med Zaga....ledsamt samtal. Zaga mår dåligt efter allt slit med mamma...som numer är på en lååång semester...nåt som Zaga ska ha.

Men hon vägrar fast hennes kropp protesterar ljudligt...den skriker:

- Zaga, jag orkar inte längre, sluta stressa...fatta att din kropp...jag alltså....inte klarar ditt tempo längre...fatta det bruden...innan personalen i hjärnkontoret klappar igenom...då är det kört bruden.

Ta ledigt, inte bara från datan hemma, på jobbet och ge fan i o jaga djur....okay då en viss karl hela tiden.

Det kan innebära att Zaga måste tvingas till timeout, om hon bara kunde låta bli datan på jobbet, inte ens gå dit, bara vara hemma och vila, inte behöva bry sig om något, få ta igen allt kroppen vill ha tillbaka.

Zaga...gullungen....du har bara ett liv...en kropp....var rädd om det.

Även om du inte skriver här och besökarna sviker, inte kommenterar osv. så skiter jag fullständigt i det. Inte för att besökarna inte är värda något, för varje besökare är värd sin del, men Zaga, din hälsa går före en blogg, kommentarer, hjältemod, fräcka saker och allt annat. Och jag tror att alla besökare av vår blogg vill att du överlever och kommer tillbaka efter lite uppehåll, hellre det än aldrig mer tillbaka....fast det vågar väl ingen skriva en kommentar om.

Självklart vill jag två saker.

1. Det viktigaste för mig, är att Zaga blir frisk! Jag är beredd att med kort varsel släppa det mesta och hjälpa henne för det är hon värd många gånger om.

2. Ha dig som besökare kvar, som läser och gillar det som finns nedkladdat i bloggen av mig.

Att sitta här och vara glad, skriva roligt och så, är inte lättnär man vet hur illa det kan gå för den som står mig så nära Smärtan gör mig tårögd och livet är inte vad det borde vara...rättvist. Varför kan människan inte lyssna, varför är samhället så jävla stressat? Varför skall allt ta tid att bygga upp, men ingen tid att rasera? Varför, besökare, är ordet för veckan.

Det är nu jag vill ha alkohol...bedöva smärtorna....inte tänka....inte vara orolig, för det får jag inte vara för Zaga....men det är jag ändå!

Vill inte sova...vill hjälpa.

Vad ska jag göra? Hjälp mig!

Lev väl (för livet kan vara kortare än du anar)!

//Zkrivaren som gråter ut

Efter vår heta akt som så när orsakade en veritabel skogsbrand, lugnade vi ner oss och tittade oss omkring, men vi var ensamma. Men var fanns alla andra? Och vad var det som orsakade oljudet?
Jag tittade ut mot det håll jag kommit ifrån. Där borta syntes ingenting utöver en pöl och god mat. Vart hade mina kossor skenat?
Inte heller Mia hade sett vart alla andra tagit vägen så vi gick genom skogen och kom ut på en ny äng och vatten fanns liksom kossor, mina kossor, men kalvarna var inte där. Ingen visste var kalvarna var och det blev en konstig stämning i gruppen. Vi åt och drack, Rosa var fortfarande klädd i människotyg och såg komisk ut.
Vi beslöt oss för att gå upp till närmaste trädgård. När vi kom dit stod folk och skrek och vinkade, men inte på ett snällt sätt. Vi struntade i dem och tog oss en picknick i några trädgårdar som var fyllda med godsaker. Och vi ersatte godsakerna med var sin rejäl hög avföring, så inte människorna skulle bli för arga.

Vi tog det säkra och följde en människoväg, men vilket jädra liv det var på monstren som människorna satt i. Varför var de arga? Det borde vara jag och mina kossor som skulle vara ilskna, som tvingades gå i ett led med risk för våra liv. Rosa gick sist. Hennes bak var täckt av ett rött människotyg, jag tror människorna kallar det kjol.
Efter att ha gått i timmar kom vi fram till en äng nära vägen. Eftersom grinden var öppen gick vi in och åt. Och se på kossor, här fanns det kar fyllda med vatten. Vem vill gå vidare?

Efter två härliga dagar och mycket kel på ängen var det dags att gå vidare, käket var slut och likaså vattnet. Men vi kom inte ut. Någon hade stängt grinden. Plötsligt kom en liten grå ful bil rullandes upp mot grinden. Den bilen kände jag allt för väl igen, det var ägaren med kärring, nu skulle vi hem igen.

De tog kommandot genom att gå framför oss och bakom. Ägaren hade ett rep runt min hals, hårt åtdraget. Vid minsta ryck kvävdes jag nästan. Fick han bestämma vore jag död, men så är han så jädrans avundsjuk på mina erövringar. Han får inget själv för kärringen hans har ihop det med drängen i granngården… Aj vad i… Varför skall vi stanna? Här finns varken mat eller vatten, och ändå har vi gått länge nu. Jag tittade bakåt, där kärringen gick, åtminstone hade hon gjort det. Nu satt hon i en rejäl hög lagd av Rosa, min älskling, och men kjolen ovan knäna och särade ben. Ville hon mysa här? Och karln, han står här och fattar ingenting?! Människor är konstiga. Jo, nu släppte han repet och börjar gå mot kärringen. Då går väl jag med eftersom jag är ledaren. Efter en kurva några minuter senare hör jag ägarens ilskna röst. Jag springer iväg och finner en hage med en förtjusande ko med ögon som får det att stå…still i hjärnan. Jag ändrar riktning och far igenom stängslet, som följer med på min rygg. Kossan fattar och gör sig klar. Pang på bara, men minuten senare stryps jag och min stolthet får sig en törn. Ägaren har hunnit ikapp och drar åt repet, det svartnar för mina ögon. Jag hör upprörda röster, innan mörkret omfamnar mig.

När jag vaknar upp långt senare sitter en människa framför mig och gör saker med mig, inte sånt som vi djur gör, men jag mår bättre av det. Jag ställer mig upp på skakiga ben och vinglar bort till kossorna. Där finns även mina kossor. Jag får veta att ägaren försökt att döda mig, men de nya ägarna hade rädda mig. Och kallat på veterinär, som var den första jag hade sett när jag vaknade upp. Våra gamla ägare hade hämtas av polisen och de nya tar hand om oss för all framtid. Och i den här hagen finns det alltid mat och vatten, året runt. Njaaa, så länge det inte snöar.

Tänk vilken påskhelg det här blev.

Ofta får jag i mig fula kommentarer om att jag inte vill cykla i regn, mina svar blir inte förstådda, men denna sekvens kanske kan förklara orsaken bättre?

//Zkrivaren 

I det stundtals väldigt fina vädret, som jag hoppas att de flesta fått idag, tog jag mig till centrum för att handla lite mjölk, och tvingades gå långa sträckor på gatan. Och inte fan fick jag en enda kund. Damerna lyste med sin frånvaro under min tid på gatan, men när damerna på Malmskillnadsgatan i Stockholm, går där, då jädrar är det skillnad.

Nåja, en bilist ville mig något. Han kom farande i hög fart mot mig och slog tydligen vad med polarna i fordonet om vem som skulle vinna "chicken racet".

För min del var jag inte ett dugg rädd, jag vet att någon måste offras om ingen fegar ur vill säga. Och det har jag svårt med. Lika svårt hade kisen i bilen, han ville visst inte ha min signatur i motorhuven trots allt, för han fegade ur. Vilken loser!

Borta i centrum var det kanondött, men inne i affärerna var det full fart, bara att ta på sig beslusamma minen och starta turbon, sedan i full fart genom affären utan att bromsa, svarta märken och skrik i kurvorna avslutades med mjuk inbromsning i kassan. Vill ju inte skrämma personalen, i synnerhet inte idag när hon var såååå trevlig, t o m kassans teknik var snäll mot mig. 

Sedan hem och hämta hunden och ut och gå. Men när 500 meter återstår är hunden lika långt efter, luktandes i spår, troligen efter sin kille, som hon saknar jättemycket, precis som jag saknar någon lika mycket.

Jag kopplade henne och fortsatte på den smala upptrampade gången när hundfan drog till så jag nästan satt mig. Hon ville inte gå i den djupa snön, bara där det var upptrampat. Bortskämda filmstjärna till diva, alltså. Det blev jag som med lågskor fick gå i 3 dm snö, för att få med hunden på upptrampad gångbana.

Det var med lättnad jag kom hem och tappade mobilen vattnet i badkaret för ettt skönt bad utan en tråd på kroppen, undantaget under snoppen. Men du kan väl din anatomi så jag behöver väl inte utvecka denna invecklade ibland stående problemet mer här? Nä, tänkte väl det.

Låg och bara njöt av en kvinnokropp blötläggning av en trött kropp. Och nu är jag om inte på topp, på väg dit opp...hoppas jag.

//Zkrivaren