Nu är det sent och jag ska lägga mig, men det är lättare sagt än gjort.

Jag har pratat med en intressent av mina skrivna alster (diktsamling och böcker), och har en beställning till. Det känns jättebra, men först skall jag få ihop pengar till att dra igång lanseringen av den samma, kanske blir det bara via hemsidan och word, billigt och bra, även för köparen, men inte glamoröst. Och inkomsten blir grundplåten för den glamorösa boken, som tidigare köpare kan få köpa till rabatterat pris. Kan det vara något?

Jag fick i en kommentar önskan om varmare väder. Det ska jag försöka prata med värmeguden om, annars går det bra att komma hit till mig, så blir det varmt.

Lev väl! 

Från en ljus och fin dag, har det blivit en mörk och kall kväll med minusgrader utomhus. Då är väl det sämre vädret på väg med nya regn?

Tätortens sjö som steg med tre meter på två dygn har nu sjunkit med en och en halv meter sedan kommunen öppnat upp tappningsstället rejält, och detta på några timmar. Jag hoppas de kom ihåg att dra igen under eftermiddagen. Annars är det nog en torrlagd sjö imorgon. 

Knappt var coliehundarna borta förrän nästa hund, "fancluben" till min kom med juniormatte. Och nu utbröt det stora puss- och kramkalaset. Den andre hunden är helförtjust i min och visar det med stor energi, dam till trots viasar hon mer tuffa grabbattityder när hon vill ha uppmärksamheten. Sedan fick även jag två smällar när hunden kom flygande på mig i glädjens yra.

Vi, som påbörjade resan ensamma utan sällskap av hundens kille, som vi missat, fick oss några möten att minnas. 

Två hundar av rasen Collie möter en schäfer. Nåja möter var att ta i, det var en trafikerad väg mellan dem.

Collie 1: WOW vilken brud!

Collie 2: Strunt i henne.

Så kom de att gå före med matte.

- Din förbannade kärring, sa jag inte åt dig dra? fräste collie 2 till schäfern som kom bakom.

Hon ignorerade honom.

- Är döv, ditt skrälle, skällde han 

- Håll käften du, karlskrälle, man skäms ju. Åh, där har vi en brutta till, sa collie1.

Mer om det mötet senare. 

En dag var jag ute och gick på stan och tog en sväng in i en religiös bokhandel där jag hittade en bildekal som proklamerade budskapet Tuta om du älskar Jesus!. Jag köpte den och satte den på min bakre stötdämpare, och jag är verkligen glad att jag gjorde det. Vilken upplyftande upplevelse som skulle följa! Några dagar senare stannade jag för rött ljus i en livlig korsning. Jag tappade koncentrationen lite och mina tankar gled bort. Jag märkte inte att det röda ljuset ändrades om till grönt. Bildekalen fungerade verkligen, tänkte jag. Jag hittade där massor med folk som älskade Jesus. Killen i bilen bakom mig började tuta som bara den. Han måste verkligen älskat Jesus, för ganska snart lutade han sig ut genom bilfönstret och skrek Herregud så högt han bara kunde. Det var som om han varit på en fotbollsmatch och där skrikit Skjut Jesus, skjut! Alla andra började då tuta också, så jag lutade mig ut genom fönstret, vinkade till och log mot allt härligt folk som stod bakom mig i korsningen. Det verkade som om en person var fotspecialist, för jag tyckte att han ropade i din fot, men jag hade ju inget i dem... Han pekade också mot mig med ett utsträckt långfinger, och jag frågade mina barn om de visste varför han gjorde så. De fnissade lite och berättade för mig att det är ett hawaiianskt tecken som betyder lycka till. Jag blev glad över att få veta detta och lutade mig ånyo ut och gjorde samma tecken tillbaka mot fotspecialisten. Åtskilliga bilar längre bak steg en stor man ur sin bil och ropade något som jag heller inte kunde urskilja, men han var nog bonde för det som han ropade lät som hel vete. Han måste verkligen älska Gud eftersom han ber till honom på öppen gata att han ska låta manna falla från himlen. Några utav personerna var så uppe i stundens lycka att de steg ut ur sina bilar och började gå mot mig. Jag slår vad om att de ville be, men just då upptäckte jag att ljuset hade slått om till gult, så jag tryckte gaspedalen i botten, och tur var väl det för jag var den enda som hann igenom korsningen innan ljuset slog om till rött. På väg därifrån lutade jag mig än en gång ut genom fönstret och visade dem det hawaiianska tecknet för lycka till. Tack gode Gud för sådana människor.

Efter att ha tävlat med gräsänderna (se föregående inlägg) fortsatte jag med hunden över vägen och in i parken. Denna idylliska stora park med träd, gräss, bänkar och sådant som hör en trivsam park till, runt en stor sjö.

När vi kommit halvvägs runt hörs skottlossning på håll. Jag tänkte att det var nog någon på skjutbanan. Efter några hundra meter smäller det igen och jag går i backen! Träffad av en förlupen kula? Nej! Jag hade snubblat på en uppstickande sten ur marken! 

Äntligen ute med hunden i ett strålande solsken, men kyligt och lite blåsigt väder. Vi går utmed den prolande bäcken som blivit större efter regnet. Den leder till vår sjö vars djup ökat med tre meter på två dygn.

I bäckens strömmande vatten är änderna. Två av dem tävlar med mig, de simmar i strömmens riktining och får en bra fart. Jag ökar takten till att gå snabbt för att hinna med. Sedan stoppar de upp i var sin snygg skidsladd, som får mig att tänka på slalomåkarna när de passerat mållinjen.

Och det var början på färden... 

"En vis man gör sist det en dåre skulle göra först.."

Betyder det att vi alla är dårar som gör det först?