De svar jag trodde var svar jag kunde tro på, börjar flagna i kanterna. När frågetecknen rätas ut i en stunden för att knöglas ihop i nästa, då underlättar det inte. Tvärtom, det undergräver. Jag hoppas att få sova hyfsat i natt, det bllev inte så natten som var. Inte blev det bättre av att jag sparkade av mig täcket.

Lev väl! 

Regeringens folk skall resa billigt, men det tycks ha undgått försvarsministern som flög från Stockholm till Linköping för 22 000 kronor. De ska använda de billigaste transportmedlet, i det här fallet tåget. Men det blev nog för billigt för honom.

Kanske inte så snabbt som Magnus Ugglas "4 sekunder" men väl 2 timmar.

Vid 12 var förvaltaren och slutbesiktigade en lägenhet, och området har förlorat inte bara en trevlig ung dam (som förlorat sin käresta) utan även en bra hyresgäst. Lycka till! Klockan 14 kommer nästa hyresgäst, eller packåsnor, i så fall söta åsnor runt 20-25 år, välformat och klart.

Man kan inte säga att det tar tid att hyra ut en lägenhet här. 

Först ett jobbigt besked med frågor utan svar, sedan ingen sömn som blev något konsigt på morgontimmen. Sedan kom de efterlängtade svaren, en del åtminstone och nu kommer tröttheten och hungerkänslorna. Allt på en gång.

Experterna inom sjukvården säger att människan är komplicerad, varför har vi då ingen del i oss som släpper fram känslor som nämnts ovan, en och en med lite mellanrum? Gäsp...

Nu efter 11 börjar jag känna mig ostadigt skakande stabil efter det omskakande som inträffade under torsdagen. Men beskeden jag vill ha saknas, och frågorna är obesvarade. Hoppas att jag inte förlorar.

Tänk vad det var lättare förr, då åkte man till varann, oavsett orsak, och pratade ut, hade försonings-/avskedssex, avgångsverderlag, omplacering osv. Idag i teknikens värld skriver man bara med hjälp av densamma.

"Företaget skall nu minska på personalen varför din tjänst dras in." Kul och få det i mejlen. Då är det roligare mett ett mejl av följande slag.

"Hej älskling, skall vi träffas i helgen, den andra hälften är borta?"

Till och med vädret tycks vara emot mig med blåst och regn. Och hunden skall ut.

Det var en gubbe som hade skaffat sig en papegoja och den hade han med sig precis överallt.
En morgon när han skulle till att raka sig, så sa papegojan:
-Nu skär du dig! Nu skär du dig!
-Nu är du tyst! sa gubben.
Han lyfte rakkniven mot ansiktet igen:
och papegojan sa:
-Nu skär du dig! Nu skär du dig!
- Är du inte tyst nu så slänger jag ner dig i toalettstolen! sa gubben.
Upp med rakkniven igen och samma "Nu skär du dig Nu skär du dig" från papegojan.
Gubben lyfte locket till toastolen, slängde ner gojan och smällde igen locket.
Nu kom frun i huset in och frågade:
-Är du klar snart? Jag måste få komma in här fort!
-Javisst, sa gubben och gick ut.
Frun i huset fällde upp locket och drog ner trosorna och satte sig.
Då hörde hon:
- Vad var det jag sa? Vad var det jag sa? .... Å vilken skåra!!!!

Någon god förmiddag är det inte för mig. Efter att ha gått närmare en mil i natt och fått tagit något att sova på lyckades jag somna på morgonsidan, om jag skall kalla det sova. Tankarna susar som bålgetingar i huvudet och allt blir bara sämre.

Lennart och Leonard har namnsdag idag. Grattis.

Varför?

Ordet som återkommer när känslorna finns med och får ta stryk.

Jag har precis fått en smäll, men vet inte hur jag skall tolka den. Varför?

Varför inte lita mer på mig?

Varför inte fråga när jag svarar?

Varför upprepar historien sig?

För min del är det en ovälkommen ovana, som jag gärna vill ha bort. Det kanske skulle ske, men inte nu. Istället blir det tårfyllda ögon och sängläge, om jag inte går ut först...

Lev väl!