Min kompis Pyret, som skrivit musikalen Generationer, har nu skrivit och skickat ut brev till alla möjliga intressenter i Sverige. Även intressenter i Norge, Danmark och Finland har fått ett brev.
Samtidigt som man skriker efter nyskrivet material, väljer man att sätta upp gammal "skåpmat".

Är det att binda ris på egen rygg?

Nu har jag hunnit med jättarnas kärleksförlovade ICA.
Lät det konstigt?

Okay, jag tar det från början när jag gick ner till ICA. Väl inne i affären och framme vid köttdisken blev jag med mina 184 cm väldigt liten. Vid min sida parkerade en drygt tvtvå meter lång man och hans dam på väl 1,95! Jag tog lite kött och gled stillsamt tyst iväg mot nya mål.

När jag kom fram till kassan kom hon framför mig, det var nu som följetongen blev verklighet och inte tvärtom som brukligt. Lång fin kropp på alla sätt inklusive det snuskiga och iklädd så tunn tröja att det gick att se den mönstrade bh:n utan problem eller ens glasögon eller linser. Hon var allt för dagen och ljudet från allt och alla försvann. Vi såg varann i ögonen och jag förlorade allt blod till kompisen, som nyfiket ville se mer. Ett leende från henne smälte all förekommande is. Hon bröt på något främmande språk, utan att för den delen tala usel svenska.

Hon tog det lungt ut och jag hann med att få mina varor inräknade och betalda. Den unga damen bakom mig med sin djupa urringning som säkert var avsedd för ögonen, var inte så glad. Hade man missat nåt?
Nåja, jag kom ut från ICA och där var det inte sämre.

Frågan är vilken del av följetongen blir det nästa gång som går i verklighetens tecken?