En fråga som får mig att bli väldigt irriterad är "Hur mår du egentligen?" Och man svara att man är nervös, deppig eller kanske psykiskt skakig. Då får man i sig någon konstig oförstående kommentar, eller så försvinner personen fortare än kvickt.Så varför fråga?

Men svarar man att man mår jättebra, då stannar frågeställaren gärna kvar och pratar länge och väl.

Som när jag blev ensam och nere, men ändå måste ordna en massa så möttes jag av människor som åtminstone lyssnade och beklagade. Men när jag ringde en myndighet då blev jag nästa ombedd att fara ända in i... Så förstående var man!

ag var sjuk och fick antibiotika och blev så trött att jag bara sov och sov och sov. Och denna helg bliv pinsamt ihågkommen.

På lördagen vaknade jag vid nio, men var i säng en timme senare igen, trött. Jag somnade och vaknade först klockan tre på eftermiddagen av att jag måste gå och lätta på trycket. Men ve o fasa, någon hade varit före och inte spolat ner korven modell större. Klar konkurrens till vad jag får ur mig, tänkte jag när jag gick och frågade vem i...?

Av tre vuxna personer fick jag samma svar, den skyldige till denna stora fina avföring, som inte spolats ner, var jag! Någon timme innan hade jag gått upp och satt mig och tryckt ut denna skapelse. Mina föräldrar hade reagerat för de såg att jag gick i sömnen. Således är det lätt att hitta till muggen när magen trycker på, åtminstone denna gång.

Jag var ju snabb att byta modell så att säga, måste väl byta till en mer erfaren, men så snabbt som det höllt på att gå...  Ja, just det, från början var det.

Efter nära ett år fungerade det inte länge med flickvän/särbo nummer ett och jag åkte hem, trots allt på ett ganska gott humör och fick till en flört redan på hemvägen, utan att det blev så mycket mer av det.

En vecka senare blev det mer istället och jag skulle redan efter några dagars vetskap om denna nya "flamma" övernatta i hennnes stora härliga dubbelsäng. När kvällen kom gick vi in i badrummet och "tvättade" tänderna innan vi tog oss till sovrummet, åminstone gjorde jag det. Av med kläderna och så vik ihop dem för en gångs skull. Och i säng.

Knappt var jag under täcket förrän hon kom i nattlinne som dolde mer än det visade, tyvärr. Vi låg och snackade ett tag innan jag upptäckte att jag pratade för sovande öron. Så jag vände mig om, ofint nog med ryggen mot henne, och somnade i den sköna dubbelsängen.

Lite senare, runt två, vaknade jag av att jag låg på rygg. Ovanpå min nedre region satt tjejen och hade det väldigt skönt på min bekostnad. Och jag kunde inte klaga förrän jag vaknade ordentligt. Hon satt och hade sex med mig i sömnen!!! Nu blev jag orolig. Försiktigt fick jag av henne och lyckades få henne till sin sida av sängen och bädda ner henne.

Nu var det väldigt stora problem att somna, jag hade fått stående problem så att säga. I väntan på lugnande besked vänder sig "bruttan" om och drar med sig täcket. Försiktigt drar jag tillbaka det och hon följer välvilligt med och blir liggande på rygg, fortfarande under täcket.

Jag vänder mig åter om med ryggen mot henne och sekunden efteråt åker täcket av igen. Ånyo hade hon vänt sig om. Åter igen tar jag tillbaka täcket, och inte så snällt heller, för nu blev hon delvis utan. Jag lyckades somna och på morgonen efter var hon uppe före mig. Tacka för det efter nattens händelser.

Jag frågade om hon hade sovit gott och det hade hon, som en "stock", uttryckte hon det. Jag undrade om hon känt den också, men ett nekande svar från ett levande frågetecken, fick mig att berätta om nattens ljuvliga verkighet.

Innan dess har jag aldrig sett en tjej skämmas så mycket som då, men vi kunde båda se det humoristiska i det, dessutom var jag själv sömngångare, men det kommer i en annan blogg inom en nära framtid.

I min första lägenhet för länge sedan hade jag ett stressigt liv, allt var inbokat och inrutat utom jag som for som en galning överallt.
Naturligtvis hade jag glömt att mamma och mormor skulle komma på besök den här dagen. Nåja, jag skulle bara iväg och träffa lite folk så jag skulle vara snart tillbaka tänkte jag.

Lagom innan jag skulle iväg tryckte det i magen och ringde på dörren samtidigt. Jag öppnade och där var besöket. De kom in och jag gick in och fick ur mig avföringen, torkade och spolade. Snabbt ut till dem och förklarade vad jag måste göra. De sa att de kunde stanna och fika lite för de hade köpt med sig bakelser. Mums!

När jag sent omsider kom tillbaka fick jag veta hut. Morsan hade gått in på toaletten där jag tidigare suttit och klämt ut, och blivit blöt om fötterna. Anledningen var enkel och synlig, men framför allt kännbar för näsan.

Toaletten var trasig. Jag hade skitit sönder muggen! Man hade ringt efter en servicekille som tittade på eländet och sa:
- Jag kan inget göra.
- Men den måste ju bytas ut, sa morsan.
- Ja, men först får du torka upp skiten, replikerade servicekillen och lovade att återkomma en halvtimme senare.

Han hade precis lämnat när jag kom. Kanske det var bäst så, för jag var generad ända ner till tånaglarna.
Orsaken hade visat sig vara en spricka i emaljen i toaletten som hade givit upp när jag lade min hög. Må det aldrig hända igen.

Dags att avsluta med Brrandsta City Släckers stora hit.

Godnatt & sov gott besökare därute någonstans! 

I lagsport tar man hand om sina lagkamrater. Det stämmer inte! Åtminstone inte i mitt fall när jag spelade volleyboll.

Vi spelade i en serie och hade flera spelare på skadelistan varför vi nu hade fått tagit in, från reserven, en tjej till vårt mixade lag. Hon hade ett förflutet inom vollyboll liksom jag och vi kom att hamna sida vid sida på vår planhalva. Ett stort smärtsamt misstag skulle det visa sig vara.

Första set blev ett jämnt set som vi vann efter ett bra lagarbete. Det andra setet blev ännu jämnare med många långa bollar där serven gick över hela tiden. När det är som jämnast och intensivast kommer bollen mot mig. Jag koncentrerar blicken på den rör mig hastigt mot bollen och... Plötsligt ligger jag på golvet med smärtor.

Jag hade krockat med reserven som gjort samma sak på samma boll, men hon var större och tyngre. Matchen gick vidare med mig liggandes på plan vridande i smärtor då ledbandet i knät inte mådde bra. Jag lyckades hasa eller vara det åla? mig ut till omklädningsrummet och in till duschen för att spola iskallt vatten på knät.

Efter femton tjugo minuters kallt vatten på knät kunde jag klä på mig och  ta mig mycket mödosamt hem. Hemma blev det kylpåse och bandage. Dagen efter till läkare som konstaterade ett utdraget ledband. Bara att vila.

Först fem dagar efter matchen ringer en av medspelarna, inte lagledaren/tränaren, som var med, och frågar vart jag tog vägen. Jag kan meddela att det var tur att vi inte hade bildtelefon då. Men jag sa vad som hänt och vad jag tyckte om den hjälp och förståelse jag fått från resten av laget. Samtalet blev kort, men snart ringde lagledaren och frågade. Då brast det. Jag skällde så att en hel kennel med folkilskna hundar skulle ha blivit avundsjuka. Lagledaren tog åt sig och skämdes.

Han menade att ingen hade märkt olyckan och spelet hade fortsatt. Henne jag krockade med då? Hon hade inte sagt något! Matchen hade fortsatt långt efter jag hade lämnat lika jämn som när jag var med. Det slutade 2-1 till mig och laget, vilket jag aldrig mer kom att spela i.

Cykling har varit något stort för mig ända sen jag ramlade in i porten...

Okay, jag tar det från början. När jag var en liten pilt i samma ålder som på bloggens bild började jag att cykla på tvåhjuling med stödhjul. Men jag är en otålig kis som ville ha bort dessa hjul. Tyvärr var farsan envisnare och jag fick vänta ett tag till, årtag till skulle man kunna säga.

Men när det äntligen kom till köptes en ny Crecentcykel, som jag först cyklade in mig på med stödhjulen, sedan skulle farsan stå och hålla balansen på cykeln när den var stilla med mig på sadeln. Efterhand släpte han där bak och jag fick lära mig vad balans var.

Men sen kom det roligaste, jag trampade och farsan sprang bakom och höllt i cykeln för balansens skull. Tre meter efter han släppt fick jag kontakt med asfalten.
Nästa försök gick i sex meter. Och det tredje i hela tio meter, men nu började jag att ledsna på asfaltssmaken. Så nu i avgörande försöket skulle jag trampa på, och trampade på gjorde jag tills farsan skrek något och jag automatiskt utan att tänka bromsade cykeln och pang.

Cykeln in i väggen vid porten och jag själv slungades in i porten och cementgolvet. Kan tala om att asfalten är mer smakrik än cement. Farsan kom flåsandes och undrade om jag gjort mig illa. Det hade jag inte, men jag ville göra cykeln, väggen, porten och det där förba... golvet illa.

Några timmar senare kunde jag cykla för egen maskin som det heter. Stolt visade jag vad jag kunde och cyklade mot nästa då för stora problem, uppförsbacken till trottoaren ovanför gården. Halvägs upp fick folk se mig, sedan försvann jag väldigt snabbt. Spaningsuppbådet som snabbt kom fram till platsen, fann cykeln liggande i backen. Jag syntes inte till.

Men någon hade ögonen på skaft. För man såg några grenar på en buske var avbrutna. Flera vuxna tog sig in ibland de taggiga buskarna och en bit in en bit ner fann de mig med en jädrans massa taggar överallt, så cykeln fick stå resten av dagen.

När jag med hunden kom ut
regnade det lätt och det tog inte slut.
Halvägs bort ville jag inte ha mer
då börja det att ösa ner.
Och jag blir arg och allt annat än söt,
hunden blev rejält blöt.
När vi kommit tillbaka efter en stund
blev det att torka en dyngsur hund.