Det var fest hemma och jag en pys på fem bast fick agera betjänt åt föräldranra och deras gäster. Öh du...hick...var är muggen? Dö, skål! Det var ingen hejd på orden. Och så kom den ödestigra beställningen, en 1 liters fruktsoda, snabbt.

Jag lubbade ut i köket hämtade flaskan och lubbade tillbaka och snubblade på tröskeln. Men jag höllt flaskan i ett järngrepp så vi åkte i golvet båda två, och i farten skars höger pekfinger nästan helt av.

Jag skrek, blodet sprutade och alla var plötsligt väldigt nyktra och chockade.
Någon sprang in till grannen och jag tog det säkra före det osäkra och tuppade av.

Jag vaknade på kökssoffan, en sådan där härlig träsoffa, med folk omkring mig och blodet sprutade fortfarande. Man hade bundit fast en handuk över handen och ytterligare en på inrådan av läkare, och de var rödfärgade.

Grannen bar en ånyo avsimmad parvel till bilen och lågsniffade till sjukan. Dåvarande hastighetskontroll hade aldrig sett fordonet. Det kom att betyda mycket.

Hos läkaren, en riktig plågoande och barnhatare, lindades av handdukarna och kastade dem till mina föräldrar, allt under skrik av smärta och rädsla från mig. Samtidigt krävde han att alla vuxna skulle gå ut.

Men duktig läkare, det var han. Han påbörjade en behandling och jag svimmade för tredje gången, en ful ovana denna händelserika dag. När jag vaknade upp höllt en sköterska på att lägga på förband på mitt finger.

Samtidigt informerades mina föräldrar att jag troligen skulle bli stel i fingret för livet. De skulle se till att jag kramade en boll ofta. Det kom jag att göra.

Vid återbesöket för att ta bort stygnen och undersöka fingret blev det läkaren som kom av sig. Min envishet att komma tillbaka hade betalt sig till ett hundra procent. Fingret var återställt och full rörlighet fanns. Ärret blev och är mitt minne av händelsen.