Dags att avsluta med Brrandsta City Släckers stora hit.

Godnatt & sov gott besökare därute någonstans! 

I lagsport tar man hand om sina lagkamrater. Det stämmer inte! Åtminstone inte i mitt fall när jag spelade volleyboll.

Vi spelade i en serie och hade flera spelare på skadelistan varför vi nu hade fått tagit in, från reserven, en tjej till vårt mixade lag. Hon hade ett förflutet inom vollyboll liksom jag och vi kom att hamna sida vid sida på vår planhalva. Ett stort smärtsamt misstag skulle det visa sig vara.

Första set blev ett jämnt set som vi vann efter ett bra lagarbete. Det andra setet blev ännu jämnare med många långa bollar där serven gick över hela tiden. När det är som jämnast och intensivast kommer bollen mot mig. Jag koncentrerar blicken på den rör mig hastigt mot bollen och... Plötsligt ligger jag på golvet med smärtor.

Jag hade krockat med reserven som gjort samma sak på samma boll, men hon var större och tyngre. Matchen gick vidare med mig liggandes på plan vridande i smärtor då ledbandet i knät inte mådde bra. Jag lyckades hasa eller vara det åla? mig ut till omklädningsrummet och in till duschen för att spola iskallt vatten på knät.

Efter femton tjugo minuters kallt vatten på knät kunde jag klä på mig och  ta mig mycket mödosamt hem. Hemma blev det kylpåse och bandage. Dagen efter till läkare som konstaterade ett utdraget ledband. Bara att vila.

Först fem dagar efter matchen ringer en av medspelarna, inte lagledaren/tränaren, som var med, och frågar vart jag tog vägen. Jag kan meddela att det var tur att vi inte hade bildtelefon då. Men jag sa vad som hänt och vad jag tyckte om den hjälp och förståelse jag fått från resten av laget. Samtalet blev kort, men snart ringde lagledaren och frågade. Då brast det. Jag skällde så att en hel kennel med folkilskna hundar skulle ha blivit avundsjuka. Lagledaren tog åt sig och skämdes.

Han menade att ingen hade märkt olyckan och spelet hade fortsatt. Henne jag krockade med då? Hon hade inte sagt något! Matchen hade fortsatt långt efter jag hade lämnat lika jämn som när jag var med. Det slutade 2-1 till mig och laget, vilket jag aldrig mer kom att spela i.

Cykling har varit något stort för mig ända sen jag ramlade in i porten...

Okay, jag tar det från början. När jag var en liten pilt i samma ålder som på bloggens bild började jag att cykla på tvåhjuling med stödhjul. Men jag är en otålig kis som ville ha bort dessa hjul. Tyvärr var farsan envisnare och jag fick vänta ett tag till, årtag till skulle man kunna säga.

Men när det äntligen kom till köptes en ny Crecentcykel, som jag först cyklade in mig på med stödhjulen, sedan skulle farsan stå och hålla balansen på cykeln när den var stilla med mig på sadeln. Efterhand släpte han där bak och jag fick lära mig vad balans var.

Men sen kom det roligaste, jag trampade och farsan sprang bakom och höllt i cykeln för balansens skull. Tre meter efter han släppt fick jag kontakt med asfalten.
Nästa försök gick i sex meter. Och det tredje i hela tio meter, men nu började jag att ledsna på asfaltssmaken. Så nu i avgörande försöket skulle jag trampa på, och trampade på gjorde jag tills farsan skrek något och jag automatiskt utan att tänka bromsade cykeln och pang.

Cykeln in i väggen vid porten och jag själv slungades in i porten och cementgolvet. Kan tala om att asfalten är mer smakrik än cement. Farsan kom flåsandes och undrade om jag gjort mig illa. Det hade jag inte, men jag ville göra cykeln, väggen, porten och det där förba... golvet illa.

Några timmar senare kunde jag cykla för egen maskin som det heter. Stolt visade jag vad jag kunde och cyklade mot nästa då för stora problem, uppförsbacken till trottoaren ovanför gården. Halvägs upp fick folk se mig, sedan försvann jag väldigt snabbt. Spaningsuppbådet som snabbt kom fram till platsen, fann cykeln liggande i backen. Jag syntes inte till.

Men någon hade ögonen på skaft. För man såg några grenar på en buske var avbrutna. Flera vuxna tog sig in ibland de taggiga buskarna och en bit in en bit ner fann de mig med en jädrans massa taggar överallt, så cykeln fick stå resten av dagen.

När jag med hunden kom ut
regnade det lätt och det tog inte slut.
Halvägs bort ville jag inte ha mer
då börja det att ösa ner.
Och jag blir arg och allt annat än söt,
hunden blev rejält blöt.
När vi kommit tillbaka efter en stund
blev det att torka en dyngsur hund.

Sent igår kväll var det vitt på marken igen, men nu är det borta åtminstone i mitt område. Det finns säkert områden där snön ligger kvar och ställer till det, inte minst i trafiken för de som har satt på sommardäcken. Då kan det bli vissa problem att stanna.

Ungefär som jag hade i slutet av 1980-talet då jag hade ett par "myggjagare" (spetsiga skor) på mig med väldigt hal sula.

Naturligtvis var man stressad ner i t-banan och tåget står inne med sina fyra vagnar, vilket innebär att jag måste springa 50 meter för att nå fram till första vagnen.

När jag är halvvägs stänger föraren dörrarna, men när han ser mig komma springande öppnar han demsamma igen. Jag bromsar in vid föraren och döm om hans och min förvåning när jag fortsätter glidande förbi första och halva andra vagnen innan jag stannar.

Plattformens material mot sulorna påskorna var som sommardäck på is. Det gällde att bromsa i tid.

God förmiddag!