Idag var det svårt att få igång tangentbordet efter den kalla natten med alldeles för många minusgrader. Men med lite startgas, och vägsalt lossade tangenterna trots allt. Utanför ligger den vita förbenade snön i jättehögar om två till tre meter efter att vägunderhållet varit här och finputsat trottoarerna, vilket innebär sparkstötteåkning eller skridskoåkning. Varför inte ”kosvansåkning”? Jaså, är det ingen som vet vad det är? Då skall vi backa tiden långt tillbaka till den tid då jag var något kortare och gladare.

Det hela började med att vi grabbar utmanade varann att vara värst med pulka. Ju större backe, ju brantare backe, ju högre fart, ju bättre. Till slut hittade jag en väldigt brant backe (påminner lite om störloppsbacken) av ett gammalt berg. Den avslutades å andra sidan från 80 grader till plan mark på mindre än en meter. Men det gjorde inget. Jag slängde mig på pulkan, säker på att jag skulle vinna åkte jag iväääääg. Ooooooops, jag hade missat en utstickare som fick backen att bli som en skidbacke för hopp. Upp kom jag, högt upp, och sen var det bara ca tio meter rakt ner. För att göra historien lite kortare så kom jag ner fort och det gjorde mycket ont i baken, och inte fasiken fick jag några poäng för hoppet, bara respekt från polarna.
När jag kom in till morsan undrade hon vad jag hade gjort. Jag berättade och det blev fart till sjukan. En snäll doktor tog emot:
- Vad har hänt med dig?
- Jag har åkt pulka… och så berättade jag historien.
Jag blev undersökt och röntgad innan beskedet kom. Jag hade slagit i svanskotan rejält, och jag skulle inte kunna sitta normalt på cirka tre veckor, sa han till mig.
När vi kom hem gick jag ut och polarna frågade hur jag mådde.
-Jag har ont i ”kosvansen”, svarade jag. Således hade jag ju vänt på ordet och nu vet du vad ”kosvansåkning” egentligen är: halka omkull! Om man inte åkt pulka utför berget.