Det är en kul uppgång jag bor i, alla pratar skit om alla, och det luktar skit i uppgången!

En granne på mitt plan rasar över den superdåliga städningen och att det ställs ut illaluktande soppåsar i timmar i uppgången. Nu har hon ledsnat och ställer själv ut soporna i trappuppgången. Blir lukten bättre då?

Grannen under är en skvallerbytta. Hon vet inte hur fort hon ska komma ut med de negativa nyheterna, särskilt när hon själv ligger risigt till.

Och grannen till henne under mig flyttar vid årsskiftet. Snygga tjejer kan vara smarta, de håller tyst och flyttar.

Längst ner är varenda Rolls Royce parkerad, liksom gamlingarna i lägenheterna .

Vi har bara en planet. Det har man fått veta många gånger, i synnerhet de sista dagarna när smhi skriker om att vi måste göra något nu!

Ändå är Sverige ett litet land som gör mycket för att minska de skadliga effekterna på vår planet däribland finns koldioxidutsläppen, främst från bilar. Men USA och Kina som är två av de värsta länderna vad det gäller utsläppen, sägs det inte mycket om. Så vad hjälper det då att skrika på svenskarna, smhi?

Själv går eller cyklar jag i möjligaste mån, men långa sträckor (3 mil eller längre) då blir det bil oftast. Å andra sidan försöker jag då att slå samman massor med ärenden (handla mat, läkarbesök, hämta saker etc.) som annars skulle innebära många turer med bilen och större utsläpp.

Apropå bil, den jag åker i är en gammal bil, född 1988 och går mot sitt slut, men det finns inte ekonomi för en sprillans ny miljövänlig bil av årsmodell 2006. Men det är ju klart, vill någon sponsra mig så är det tillåtet.

Åk tåg och buss! Jag skulle gärna satsa mer på det om sittande regering satsade på att bygga ut kollektivtrafiken, att säkra järnvägen så man slipper komma tio timmar försent eller sova på ett dagståg, men det är nog för mycket begärt av de styrande som sitter och åker bil dagligen.

Och varför ska vi bry oss när ingen bryr sig om den enskilde. Kostnaderna för boendet stiger till katastrofala höjder för allt fler, studenter tvingas ta hela budget om ökade kostnader slår igenom på hyran, elen som är så dyr ska inte sänkas, det ska effektiviseras, säger näringsminister Olofsson. Och så ska det skapas jobb. Fina ord alliansen, men ni klarar inte av det! Flera företag har yttrat sig om att flytta till billigare länder om elkostnaderna inte sjunker. Således om elpriset inte sjunker blir det inte heller några nya jobb, tvärtom fler arbetslösa. Tack för det, Olofsson. Men det är ju klart, hon har fin bostad i Västerbotten och andra förmånder som politiker förutom en oförtjänt? hög lön.

Min kompis Lasse (fingerat namn) lärde jag träffa redan i grundskolans sjunde klass. Lasse var och är rödhårig spinkig rökare och duktig fotograf. I plugget plåtade vi mycket på rasterna och det blev även en hel del av fritiden, den som var knuten till plugget alltså. För vi bodde i var sin del av Stockholm, och restiden var lång. Lasse är ett år yngre än mig så jag lämnade skolan först och började mitt sommarlov eftersom gymnasiet väntade. Men ett sommarjobb tog mig på nya äventyr, vilket skulle leda till olika händelser som kom att prägla mitt liv.

Jag bodde i Hjorthagen, en stadsdel i Stockholm och var lite hockeyfrälst på den tiden. Gick mycket på hockey och träfade folk. Vid en av matcherna träffade jag Lasse, som nu hade slutat plugget och börjat arbeta på en rivningsfirma. Han bodde på Södermalm i Stockholm i andra eller tredje hand. Själv hade jag första hand och en idiot till granne ovanför mig som kunde komma hem klockan 03 på natten och börja spela stereo för hela stadsdelen. Efter femtioelva klagomål fick jag flytta! Okay jag fick en större etta två hundra meter bort så det är synd att klaga. Lasse undrade då om han fick överta min gamla. Jag lovade att prata med hyresvärden som vid denna tidpunkt för länge sedan sa ja.

Nu började vi umgås mycket och foto var vår gemensamma knutpunkt och en mycket stark sådan. Dagligen på vår fritid, var vi ute och fotograferade allt och alla. Vi köpte in utrustning för att framkalla själva och hur många filmer och bilder det blev minns jag inte längre, men många var det.

Och åren flöt undan och det gamla huset Lasse bodde i skulle renoveras. Han fick en ny mysig etta i fältöversten vid Karlaplan, Östermalm i centrala Stockholm. Nu började otrevligheterna. Hasse kom in i ett dåligt gäng och fick psykiska problem. Han började dricka för mycket och även blanda med tabletter. WEn och annan braja slank in och utökades i antal. Lasse förändrades aldrig i sin attityd mot mig, men hans kropp tog stryk såväl fysiskt som psykliskt. Jag försökte stötta honom och hjälpa honom så långt det gick och till slut bad han själv om att få bli inlagd för sina problem. I sex veckor fanns han på Danderyds sjukhus tills en dag när han ringde mig och talade om att han hade fått helgpermis. Jag kilade över till honom och vi satt och snackade minnen. Han berättade att han skulle på fest på lördag kväll med en brutta som han gillade skarpt, och han var så nervös. Men han kom till festen och ringde mig dan därpå, jätterädd. Han hade mot inrådan tagit lugnande tabletter (2 st Valium) på kvällen för att slappna av. Vi pratade om det och han lugnade sig, men redan några dagar senare raserades Lasses värld, kanske för all framtid. Han hade nämligen under måndagen ärligt och öppet talat om för sin läkare vad han hade gjort och varöfr. Reaktionen lät inte vänta på sig, Lasse sparkades ut från behandlingen och var inte välkommen tillbaka. Nu föll Lasse, missbruket blev värre samtidigt som jag flyttade.

År senare fick jag veta att Lasse blivit vräkt under konstiga former från sin sita trygga del av livet, bostaden. Nu var han ordentligt i träsket. För sex månader sedan fick jag bekräftat att han suttit inne två månader försmåsaker, men det kan leda till värre saker. Jag har försökt att få ta i honom, men han har ingen fast adress så dt går inte, men jag vill hjälpa honom.

Frustrationen känner inga gränser just nu.